600 gram kärlek

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör jag med och ibland står stjärnorna

Så är minuter kvar innan denna lilla kvinna blir 32. Vart har åren tagit vägen egentligen? Pratade med en av mina bästa vänner, som fyller 27 idag, och vi insåg att det var 7 år sedan vi hade vårt gemensamma 20+25 års party på teatern. 7 år sedan! Herregud.  Jag har varit lite osynlig på sociala medier den senaste tiden..  Det började egentligen den helgen som butiken jag jobbar i var med om ett rån. Många tankar som började fly fram och tillbaka i mitt huvud. Att livet är så skört. Något många nån gång i livet blir varse om av olika anledningar. Som till exempel om man blivit mamma till ett svårt sjukt barn. Då vet man det. Såklart. Men jag blev påmind på nytt.  Den helgen präglades av så många känslor. Såklart glädje och lycka eftersom jag fick uppleva kultur av olika slag. Men även sorg, ledsamhet och ilska. På söndagen såg jag Mia Skäringers ”No more fucks to give” och på nåt sätt var det som om bägaren rann över.  För dagen innan hade jag fått reda på att en my

Denna vecka. Inte som alla andra helt enkelt. Fy fan vilken berg&dalbana jag suttit i. Febrilt försökt hålla mig kvar. Först och främst är vi inne på ”årsdagen-veckan”. Minnen kommer tillbaka både på i Facebook-flödet och i minnet såklart. Dagen när mina prover inte såg bra ut. Dagen då jag flög till Umeå. Dagen Albin kom. Alla känslor som ligger och kliar över hela kroppen på något vis. Albin har haft några svåra veckor, vi skulle ta bort hans movicol av olika skäl och det har varit lite av en pärs. För stora och små. Det börjar bli bättre men många tårar har fällts. En såkallad övergångsperiod. Men så kom Albins födelsedag med paket och överraskningar. Mormor och morfar Hans överraskade med besök på morgonen. Albin blev firad av oss och på förskolan fick han vara Kung för en dag. Med kungakrona och allt. På Albins förskola får man bestämma egen aktivitet och Albin valde att läsa bok med en fröken ❤️ Hemma kom farmor på besök och det öppnades fler paket. På kvällen fick Albi

Jag minns så väl när vi kom in på avdelningen. Albin låg där i sin sjukhus-säng, en så liten människa i en så stor säng. Omringad av slangar och apparater som pep.  Några steg närmare börjar mitt hjärta slå snabbare. Vad är det han har i sängen!!!!???? Personalen kom fram till mig och sa:  Jo Albin har fått en Hjärte-katt. Det får alla barn som opererat hjärtat.  Den var ju så vacker. En virkad grön katt med ett hjärta på. Handgjord av en okänd kvinna som gjorde dessa helt ideellt. Runt kattens hals satt en lapp där det stod: Jag heter Olle. Jag gillar kramar och varma filtar.  Jag blev alldeles varm i hjärtat av det fina gosedjuret Albin fått pga sin tapperhet MEN VAD FAN GÖR DEN I ALBINS SÄNG?? :D Albin hade varit ute ur min mage i 4 månader när han skulle göra en hjärtkateterisering  ( Hjärtkateterisering innebär att en mycket tunn slang (kateter) förs in i kärlsystemet via ljumsken eller handleden och lirkas genom kärlträdet upp till hjärtat samtidigt som kontr

Hej hopp i galoscherna! Här sitter jag nu med min kärlek mittemot. Han sitter med gitarren, den där vännen som för evigt är hans. Jag smuttar på lite rödvin från min kaffekopp, på nåt sätt tycker jag vinet smakar godare då.  Jag känner mig lite som farmor Gerda på nåt vis. Inte för att hon på nåt sätt var "drucken" eller alls som mig. :) Jag har inte några jättestarka minnen från min farmor. Jag minns äldreboende, bröstcancer och förvirring. Eller nja, jag har ett speciellt minne vi delade vid hennes köksbord men det tänker jag behålla för mig själv. Så egentligen är det nog mest hennes namn jag vill åt om sisodär 40 år. Jag kan väl få byta namn till Gerda på ålderns höst och få sippra på mitt rödvin, ha på mig en såndär mörkblå helly-hansen-skogströja medan jag rensar kantareller, det kan jag väl? Nej nog om mina galna framtidsplaner. Jag lovade ju att skriva lite om vår renovering. Min pappa har varit hos oss för vi behövde hjälp med en bärande vägg. Det var den egent

Galet vad tiden kan gå fort ändå. Har inte skrivit här på länge. Haft fullt upp med det som kallas livet och det är ju såklart bra i sig. Men ändå får jag ett vemod när jag nu sitter och tar mig tiden att väcka liv i denna blogg.  Den här bloggen har betytt så mycket. Extremt mycket för mig under den svåraste perioden i mitt liv. Mycket för andra har jag hört efteråt. Den förtjänar lite mer kärlek än jag kunnat ge. Men nu börjar löven lämna sina grenar och med det kommer den bitterljuva hösten på inspräng. Mörkare dagar och oftast blir det automatiskt dunkla färgtoner i det innersta rum som jag kallar mitt hjärta för. Kanske är det jag som behöver dig nu bloggen.  Sommaren har varit fantastisk. Innan semester var det butiksjobb varierat med sommarteater och teaterledare-jobb. En tid då familjen tyvärr inte var hel så ofta. Meja fick jag med på sommarteatern även detta år vilket var härligt.  Sedan kom den, semestern. Albins förtjusning över att få kasta sten i Vänern.