Jag ska bygga mig en båt och segla tills det blir vår

Galet vad tiden kan gå fort ändå. Har inte skrivit här på länge. Haft fullt upp med det som kallas livet och det är ju såklart bra i sig. Men ändå får jag ett vemod när jag nu sitter och tar mig tiden att väcka liv i denna blogg.

Den här bloggen har betytt så mycket. Extremt mycket för mig under den svåraste perioden i mitt liv. Mycket för andra har jag hört efteråt. Den förtjänar lite mer kärlek än jag kunnat ge. Men nu börjar löven lämna sina grenar och med det kommer den bitterljuva hösten på inspräng. Mörkare dagar och oftast blir det automatiskt dunkla färgtoner i det innersta rum som jag kallar mitt hjärta för. Kanske är det jag som behöver dig nu bloggen.

Sommaren har varit fantastisk. Innan semester var det butiksjobb varierat med sommarteater och teaterledare-jobb. En tid då familjen tyvärr inte var hel så ofta. Meja fick jag med på sommarteatern även detta år vilket var härligt.

Sedan kom den, semestern. Albins förtjusning över att få kasta sten i Vänern. Sol och bad. Utflykter. Lekplatser. Sovmorgon. Frukost i trädgården. Promenad i skogen. Kryssning på tu man hand. Winnerbäck. Kvällspromenad till affären. Marstrand med vänner. Göteborg och skratt. Stockholm och Skansen. Ögonblick att stoppa i minnesboken.

Just nu pågår renovering för fullt här hemma och igår var Albin på neo-uppföljning. Allt såg så fint ut. Snart ska väl kallelsen för hjärtat komma också så vi kan pusta ut ordentligt. Inte för att vi tror att det skett någon förändring, snarare tvärtom. Albin har energi för två, minst. Men jag tycker det är skönt att bara få uppföljning någon gång ibland, ett konstaterande att allt är som det ska. Där är mamman och pappan olika. Den ångest pappan får skulle jag vilja trolla bort. Kanske vore det bäst om jag gömmer kallelsen när den kommer och ”överraskar” pappan nån timme innan vi ska vara där? Ångesten kommer såklart ändå knacka på dörren men inte så länge tänker jag? Får klura på det.

Nej, dags att göra sig iordning för kvällen. I morgon blir det målning, som jag längtat. Albin åker till Mariestad över helgen, att renovera med barn är sannerligen inte lätt! Men det får jag skriva om i morgon. Ledsen om det kanske ser tokigt ut på bloggen och utan bilder, skriver från mobilen nämligen.
Kram på er

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe. Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann. Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm. Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv. Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen