"Jag ska bara vara mig själv"

Så är minuter kvar innan denna lilla kvinna blir 32. Vart har åren tagit vägen egentligen? Pratade med en av mina bästa vänner, som fyller 27 idag, och vi insåg att det var 7 år sedan vi hade vårt gemensamma 20+25 års party på teatern.
7 år sedan! Herregud. 

Jag har varit lite osynlig på sociala medier den senaste tiden.. 

Det började egentligen den helgen som butiken jag jobbar i var med om ett rån. Många tankar som började fly fram och tillbaka i mitt huvud. Att livet är så skört. Något många nån gång i livet blir varse om av olika anledningar. Som till exempel om man blivit mamma till ett svårt sjukt barn. Då vet man det. Såklart. Men jag blev påmind på nytt. 

Den helgen präglades av så många känslor. Såklart glädje och lycka eftersom jag fick uppleva kultur av olika slag. Men även sorg, ledsamhet och ilska.

På söndagen såg jag Mia Skäringers ”No more fucks to give” och på nåt sätt var det som om bägaren rann över. 

För dagen innan hade jag fått reda på att en mycket god vän varit med om något hemskt och varje liten cell i min kropp frös till is. Att någon annan tagit sig friheten att ta makten över någon annans kropp och själ. Hur svårt ska det vara att skilja på rätt och fel? Som Brasse Brännström skulle ha sagt: FEL,FEL, FEL!!! 

Skäringers föreställning är verkligen en feministisk föreställning. Jag ser mig själv som feminist då jag tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män. Med det sagt så älskar jag män. Inte alla män såklart. Men män. Manliga kompisar jag är omgiven av. Jag älskar min Anders. Han som ger mig bekräftelse och älskar mig så innerligt. Han som alltid vill mitt bästa och som gång på gång påminner mig om hur bra jag är. 

Jag har inte börjat skriva ”en” istället för ”man”. Jag har svårt för svart eller vitt. 
Ni vet det där ordet Dubbelmoral. Det sysslar jag med ibland. Att jag hatar hysterin om det perfekta livet på insta men som sedan lägger på filter på min selfie. 

Jag kan se mäns och kvinnors olikheter och jag tycker de är bra. De flesta. 

Annars ogillar jag att kategorisera in människor i fack. Men jag passar på att göra det i mitt sista inlägg som 31-åring. 

För inte är det många kvinnor som har plockat fram en rädsla hos mig. En känsla som förföljt mig här i livet. Kvinna. Liten. Kort. 

Hela livet har jag gått och varit rädd. Inte varje dag. Men många dagar i mitt liv. ”Jag skulle vilja gå ut och gå en promenad nu men jag kan inte för det är mörkt”.  Att inte få känna mig bekväm i många situationer. För jag är svag. Ett enkelt byte så att säga. 

Jag älskar män. Och det är många män som skänkt mig mycket glädje och kärlek i livet. 
Men jag är trött på att vara rädd. Jag är trött på att inte känna mig trygg på jobbet. Trött på att behöva ta taxi hem. Vad "får" jag ha på mig? Varför kan jag inte bara få vara mig själv?

Det här med att våldta, misshandla och mörda? Hur många hamnar i kvinnohimlen idag? Nej nånting hände den där helgen och jag har nog gått och laddat för det här inlägget en tid. För att jag känner att jag måste. För att jag brukar vifta bort det. Undvika. 

För jag vill ju samtidigt inte låta som värsta manshaterskan-eller hur? Vad ska de tycka egentligen? 

Men vet ni vad, ibland får man fan skita i vad andra tycker. 

Och de män som jag omger mig av borde inte ta åt sig. Och gör ni det kanske ni bör rannsaka er själva. 

Albin älskar Alfons Åberg. Till hans födelsedag hittade jag en tunika på tjejavdelningen. Senapsgul med Alfons och Milla på. Kalas-tryck. Och jag tänkte att den här var ju söt! För jag är ”en sådan människa” som tycker att alla kan ha på sig vad de vill. Häromdagen ville min son ha på sig den där ”tunikan” med ett par svarta byxor. Som han var så fin i. Hur tror ni det mottogs? En annan dag hade han på sig ett par rosa/vita strumpor. Tror ni någon poängterade det? Såklart.

Och för en microsekund la jag skulden på mig själv som jag oftast är så duktig på. Jag kanske inte borde utsatt honom för det? Var det mitt fel? Men vet ni vad? Kanske för en gång skull är det dags för någon annan att bära den skulden.

Fan trots att jag inte är en man förstår jag hur det känns att pissa i motvind. För kom igen- har vi inte kommit längre? 

Jag skyller inga ord på barnen, det är vi föräldrar som präntar in detta. Blått och Rosa. Det är INTE min definition på kön. 

Allt börjar med mig.

När denna 32-åring vaknar i morgon kan jag lova er att jag är glad, härlig och väldigt kärleksfull. För vet ni vad? Det är oftast sån jag är. Men nån gång ibland kommer denna KVINNA behöva uttrycka annat än fluffiga moln och försiktighet. Ibland känner jag att det är dags för mig att ta plats. För trots mina 156 centimeter kanske nån kommer se upp till mig. 

Finns det då något jag kan göra för att inte känna mig rädd? Mitt enda svar är: Självförsvarskurs! Något jag funderat på i åratal som jag tänker ta tag i. Och vet ni vad? Jag tycker banne mig ni män kan betala för den avgiften! Ni kan väl swisha valfritt belopp till 073-8070829. 

Tack för presenten❤️ 

(Nämnde jag att jag älskar män? Inte alla män men MASSOR AV MÄN)

Ha dä gött! Häääjjjjj!