Fortsätt till huvudinnehåll

Jag faller för båda jag faller för oss

Hej hopp i galoscherna!

Här sitter jag nu med min kärlek mittemot. Han sitter med gitarren, den där vännen som för evigt är hans. Jag smuttar på lite rödvin från min kaffekopp, på nåt sätt tycker jag vinet smakar godare då.  Jag känner mig lite som farmor Gerda på nåt vis. Inte för att hon på nåt sätt var "drucken" eller alls som mig. :) Jag har inte några jättestarka minnen från min farmor. Jag minns äldreboende, bröstcancer och förvirring. Eller nja, jag har ett speciellt minne vi delade vid hennes köksbord men det tänker jag behålla för mig själv.

Så egentligen är det nog mest hennes namn jag vill åt om sisodär 40 år. Jag kan väl få byta namn till Gerda på ålderns höst och få sippra på mitt rödvin, ha på mig en såndär mörkblå helly-hansen-skogströja medan jag rensar kantareller, det kan jag väl?

Nej nog om mina galna framtidsplaner. Jag lovade ju att skriva lite om vår renovering. Min pappa har varit hos oss för vi behövde hjälp med en bärande vägg. Det var den egentliga anledningen till att vi frågade honom om hjälp. Men vad slutade det med? Han hjälpte oss med hela skiten. Och herregud vad fort det gick! Alltså vi hade ju kämpat med att få bort den där strukturtapeten i de båda rummen och jag tänkte att nu banne mig ska jag spackla och måla och jädrar i låda vad jag ska lära mig mycket.

Jag kan säga att Albin har målat mer än mig på dessa väggar. Jag fick måla liiite på en vägg efter att ha lockat fram "mordblicken" på min far, då gav han mig rollern i 15 sekunder, sedan tog han tillbaka den. Jag hade dock lite oflyt för jag skulle lämna Abbe i Mariestad och när vi lämnade Kristinehamn var väggarna vita men när jag sedan kom tillbaka var pappa nästan färdig med måleriet. Och jag är så nöjd! Det är en galen färg, mörkblå. Men jag kände att det var dags att våga lite. Jag hade en klar bild över hur det skulle se ut och trodde på den. Egentligen gick färgen jag tänkt lite mer åt grått men det blev jättefint med blått. Det är ju lite så med livet också det där med att våga. Då kvittar det egentligen vad andra tycker och tänker, tror du på nåt så kör! Nu väntar vi på golvet som kommer om en vecka, sedan är det lister, el och inredning kvar. Vi beställde soffa igår, tack för hjälpen ni som kommenterade på instagram! Jag lovar att lägga upp lite bilder när rummet fått liv.

Idag har Abbe och jag varit till skogen. Vi har gjort det två gånger nu att vi tar med en plastpåse och samlar skräp. Idag blev påsen full. Vi kallar det för skräp&skattjakt. Skatten är om vi hittar någon burk för det kan ju leda till att Albin kan köpa en sån där klibbig döskalle från leksaksautomaten i affären :) Sedan har vi varit ute och röjt lite i trädgården, samlat ihop äpplen från marken och rensat rabarberbusken. Hans favoritlek har blivit när jag leker "robot-mamma". Han sprang runt i trädgården och skrek: Robot-mamma! Ska vi samla sjögräs?? Sjögräs: Ogräs för de flesta men inte för oss. Vi matar nämligen sjöodjuret (läs kompost) med det.

Pappa har varit och hjälpt morfar i Lunden på förmiddagen och när han kom hem fick Albin tag i vattenslangen. Han hann precis vattna nästan hela gräsmattan och bilen innan regnet kom.

Nej nu blir det att ta kvällen här. I morgon ska vi rensa på övervåningen och kanske ta en tur till tippen. Älskade Meja har kommit hem till oss igen. Femte klass. Herrrrrregud.

Stor kram till alla er som läser <3

Kommentarer

  1. Låter underbart Alling och så härligt att få hjälp med vägg och måleri av pappa. De gillar att göra sånt de kan och helst då man inte bett om hjälp!💕

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...