I några dagar har jag varit så ofantligt trött. Vet inte vad det är med mig, känns som jag tappat bort allt vad kommunikation heter. Kanske är det för att jag mellan jul och nyår varit så uppspelt på allt roligt som ska ske 2018, det år som jag känner inifrån hjärteroten ska bli förändringarnas år.
För det är ju sån jag är. Får jag en idé vill jag helst att den ska vara klar dagen efter. Men så funkar det ju inte i de flesta fall.
Som till exempel bolaget, där trodde jag att allt skulle hinna bli klart i slutet av 2017, för jag ville starta alla mina projekt pronto, helst igår liksom. Men så drog det ut på tiden med banken och jag förstår väl att Bolagsverket har mycket att göra inför jul såklart. Men det blev bara inte riktigt vad jag hade tänkt.
Samma med mina mål för 2018, jag skulle skriva färdigt min lista, briefa gemensamma mål med min sambo, göra inspirationstavla. Inget av det har jag tagit mig för.
Sedan har det varit julledighet för hela slanten. Lek från morgon till kväll. Och nu kommer jag skriva något förbjudet som kanske gör att folk tittar snett på mig. Må så vara men jag längtar faktiskt tillbaka till vardagen nu. Jag hade förmodligen känt annorlunda om jag inte varit stressad inför min deadline som flåsar mig i nacken. Jag vill ju så gärna att boken ska kännas färdig. Att jag fått med allt jag tycker känns viktigt. Och den känslan är i och för sig bra för jag vet att jag jobbar bra under press. Men när jag hade möte med fantastiska Emma Martinsson som kommer formge boken tyckte jag inte det var några problem att lägga deadline i slutet av januari. Men jag hade inte riktigt haft med det i planeringen att tre veckor skulle falla bort pga magsjuka i en vecka (jul och nyår var inlanerat) och resterande dagar skulle jag ha fullt upp med bilrace, pussel, tågbanor, lek och luft, jaga, bli jagad, kurragömma och sjunga the wheels on the bus ca 45 000 gånger.
Men en del stunder på dagen är det helt magiskt fantastiskt faktiskt Albin. När du ställer alla dina leksaksbilar på rad och kör fram en åt gången som ska bli omplåstrad av doktor mamma. Eller när du mitt i leken viftar med dina armar och säger: Mamma, jag ÄÄÄÄLSKAR dig! Eller när jag går med dig under misteln och frågar: "Vad är det där?" och du svarar: "En mistel Mamma! Vi pussas!"
Eller när jag låtsas att det är en hinder in till köket och leker att jag inte vågar hoppa över. Då tar du min hand och säger: Mamma, du klarar det! Eller när vi hör att pappa är påväg att öppna ytterdörren och vi rusar till soffan och lägger filten över oss för att vi ska gömma oss. Fast du är så ivrig och fullkomligt skriker glädjetjut så pappa hittar oss lätt. Och när han drar bort filten skriker du BUUUUUU!
Ja ni hör ju. Hur mycket jag än längtar efter att min bok ska bli klar så är det helt fantastiskt att vara nära den här underbara krabaten. Han som växer, ganska obemärkt på utsidan men desto större på insidan.
När jag lekte doktor mamma med honom idag och var i full färd med att lägga osynliga plåster på alla hans bilar så sa jag till honom: När du var riktigt liten Albin så fick du också gå till doktorn och bli omplåstrad. Kan du gissa vart? Och så drog jag upp hans Monster-tröja så han fick se. Ivrigt viftade han på sina armar och sa: Jag ha plåster där!
Och vet du vad, sa jag. Pappa har också fått åka till doktorn och fått plåster, ska vi gå och titta på hans ärr?
Så gick vi till pappa och han drog upp tröjan och visade sitt ärr. Albins ärr är så himla fint, det syns knappt. Anders ärr är också väldigt fint men han är lite röd på ett ställe. Det stället kände Albin på och sa: Sätta plåster på såret pappa. Så, så. Det blir så bra!
Jag tycker verkligen inte att jag tjatar mycket med Albin om vad han varit med om. Men jag tar ändå upp det ibland. Så att han ska förstå vad stark han verkligen har varit. Att det där ärret inte är något fult, det finns där för att han ska veta vilken hjälte han faktiskt är.
Albin, mamma tycker inte det känns konstigt längre att du klarade alla kritiska stunder. Med den envisheten du har hade det inte kunnat gått annorlunda.
I januari är det dags för hjärt-koll igen. Det vore helt förödande om det visade något avvikande men hittills har ju allt sett bra ut så jag ska försöka att inte oroa mig i onödan. Men säga att jag är obrydd är att ta i. Det känns som när jag levt i nuet och glömt bort att du ska behöva opereras igen, då kommer alltid de där återbesöken som en påminnelse.
Passar på att tacka mina fb-vänner för ert engagemang om deltidsjobb. Fick fina erbjudanden och nästa vecka blir det en och annan intervju. Så tusen tack för det!
Nej nu ska jag sova så jag vaknar någorlunda utvilad. Imorgon blir jag en bättre människa. Då ska jag unna mig ett besök hos min fantastiska frisör och sluta ha dåligt samvete för att jag fick slänga pepparkaksdegen jag köpte några veckor innan jul i tron på att jag skulle baka med mina barn. Ännu ett mammamisslyckande att lägga till handlingarna. Hade vi inte hittat färdiga pepparkakor för en tia på affären kanske vi hade gjort det. Meja fick iallafall göra sitt årliga pepparkakshus och Albin har ätit så mycket pepparkakor i jul att jag nog blir förlåten.
Puss och kram
För alltid min hjälte
För det är ju sån jag är. Får jag en idé vill jag helst att den ska vara klar dagen efter. Men så funkar det ju inte i de flesta fall.
Som till exempel bolaget, där trodde jag att allt skulle hinna bli klart i slutet av 2017, för jag ville starta alla mina projekt pronto, helst igår liksom. Men så drog det ut på tiden med banken och jag förstår väl att Bolagsverket har mycket att göra inför jul såklart. Men det blev bara inte riktigt vad jag hade tänkt.
Samma med mina mål för 2018, jag skulle skriva färdigt min lista, briefa gemensamma mål med min sambo, göra inspirationstavla. Inget av det har jag tagit mig för.
Sedan har det varit julledighet för hela slanten. Lek från morgon till kväll. Och nu kommer jag skriva något förbjudet som kanske gör att folk tittar snett på mig. Må så vara men jag längtar faktiskt tillbaka till vardagen nu. Jag hade förmodligen känt annorlunda om jag inte varit stressad inför min deadline som flåsar mig i nacken. Jag vill ju så gärna att boken ska kännas färdig. Att jag fått med allt jag tycker känns viktigt. Och den känslan är i och för sig bra för jag vet att jag jobbar bra under press. Men när jag hade möte med fantastiska Emma Martinsson som kommer formge boken tyckte jag inte det var några problem att lägga deadline i slutet av januari. Men jag hade inte riktigt haft med det i planeringen att tre veckor skulle falla bort pga magsjuka i en vecka (jul och nyår var inlanerat) och resterande dagar skulle jag ha fullt upp med bilrace, pussel, tågbanor, lek och luft, jaga, bli jagad, kurragömma och sjunga the wheels on the bus ca 45 000 gånger.
Men en del stunder på dagen är det helt magiskt fantastiskt faktiskt Albin. När du ställer alla dina leksaksbilar på rad och kör fram en åt gången som ska bli omplåstrad av doktor mamma. Eller när du mitt i leken viftar med dina armar och säger: Mamma, jag ÄÄÄÄLSKAR dig! Eller när jag går med dig under misteln och frågar: "Vad är det där?" och du svarar: "En mistel Mamma! Vi pussas!"
Eller när jag låtsas att det är en hinder in till köket och leker att jag inte vågar hoppa över. Då tar du min hand och säger: Mamma, du klarar det! Eller när vi hör att pappa är påväg att öppna ytterdörren och vi rusar till soffan och lägger filten över oss för att vi ska gömma oss. Fast du är så ivrig och fullkomligt skriker glädjetjut så pappa hittar oss lätt. Och när han drar bort filten skriker du BUUUUUU!
Ja ni hör ju. Hur mycket jag än längtar efter att min bok ska bli klar så är det helt fantastiskt att vara nära den här underbara krabaten. Han som växer, ganska obemärkt på utsidan men desto större på insidan.
När jag lekte doktor mamma med honom idag och var i full färd med att lägga osynliga plåster på alla hans bilar så sa jag till honom: När du var riktigt liten Albin så fick du också gå till doktorn och bli omplåstrad. Kan du gissa vart? Och så drog jag upp hans Monster-tröja så han fick se. Ivrigt viftade han på sina armar och sa: Jag ha plåster där!
Och vet du vad, sa jag. Pappa har också fått åka till doktorn och fått plåster, ska vi gå och titta på hans ärr?
Så gick vi till pappa och han drog upp tröjan och visade sitt ärr. Albins ärr är så himla fint, det syns knappt. Anders ärr är också väldigt fint men han är lite röd på ett ställe. Det stället kände Albin på och sa: Sätta plåster på såret pappa. Så, så. Det blir så bra!
Jag tycker verkligen inte att jag tjatar mycket med Albin om vad han varit med om. Men jag tar ändå upp det ibland. Så att han ska förstå vad stark han verkligen har varit. Att det där ärret inte är något fult, det finns där för att han ska veta vilken hjälte han faktiskt är.
Albin, mamma tycker inte det känns konstigt längre att du klarade alla kritiska stunder. Med den envisheten du har hade det inte kunnat gått annorlunda.
I januari är det dags för hjärt-koll igen. Det vore helt förödande om det visade något avvikande men hittills har ju allt sett bra ut så jag ska försöka att inte oroa mig i onödan. Men säga att jag är obrydd är att ta i. Det känns som när jag levt i nuet och glömt bort att du ska behöva opereras igen, då kommer alltid de där återbesöken som en påminnelse.
Passar på att tacka mina fb-vänner för ert engagemang om deltidsjobb. Fick fina erbjudanden och nästa vecka blir det en och annan intervju. Så tusen tack för det!
Nej nu ska jag sova så jag vaknar någorlunda utvilad. Imorgon blir jag en bättre människa. Då ska jag unna mig ett besök hos min fantastiska frisör och sluta ha dåligt samvete för att jag fick slänga pepparkaksdegen jag köpte några veckor innan jul i tron på att jag skulle baka med mina barn. Ännu ett mammamisslyckande att lägga till handlingarna. Hade vi inte hittat färdiga pepparkakor för en tia på affären kanske vi hade gjort det. Meja fick iallafall göra sitt årliga pepparkakshus och Albin har ätit så mycket pepparkakor i jul att jag nog blir förlåten.
Puss och kram
God fortsättning och lycka till med publiceringen.
SvaraRaderaKommer bli jättebra! :)