Mitt älskade hjärta. Det har hänt väldans mycket sedan sist jag skrev. Jag har blivit firad av vänner och släkt på min 30-årsfest och det var sjukt roligt kan jag säga. Planen var från början att du skulle få vara med en stund men på torsdagen spydde du så vi vågade inte ta med dig. Farmor och mormor turades istället om att ta hand om dig. Det var en kväll med mat och dryck, tipspromenad om mig, underhållning av Malte Hallqvist och live-band som spelade ända in på småtimmarna. Tiden sprang verkligen iväg! Jag fick massa fina presenter och jag är så himla glad att så många kom! Kärlek till er alla- på riktigt!
Det var bara två minus denna kväll.
Ett: Det kändes som jag inte hann umgås med nån! :)
Två: Jag fick gå på toan och spy! Första gången trodde jag det bara var för att jag hade ätit dåligt. Andra gången tänkte ja "-Men så mycket har jag inte druckit". Efter femte gången insåg jag att jag nog fått magsjukan. Och så var tyvärr fallet. På söndagen fick jag gå upp och städa lokalen. Städa. Springa på toa. Städa. Springa på toa. När det bara var parkettgolvet kvar gav jag upp. Den lilla ork jag hade kvar fick jag använda till att bära alla grejer ner till bilen och Anders fick ringa ägaren och säga att vi betalar extra om de städar golvet. Han var nämligen sjuk han med. Meja klarade sig i fyra dagar innan hon också fick magsjuka. Så var hela familjen checkad.
Vi har även varit på 2 års kontroll på barn och ungdomsmedicin. De tyckte du följde dina kurvor bra och äntligen väger du över 10 kg efter denna olycksbådande höst och vinter med sjuka. De pratade om att det finns ett alternativ i tillväxthormoner att ge i framtiden men så fort de förklarade dessa sprutor kände jag att det inte blir något för dig. Och din pappa kände samma sak när jag kom hem. Du får väl vara en liten kille. Liten på jorden men stark som få.
Vi ger dig lite mer movicol pga ditt bråck och det har funkat bra. Du har även varit till tandläkaren och hade lite fler tänder att visa upp sedan förra gången. Allt såg fint ut.
I lördags hade din mamma premiär på Christinateatern. Den yttersta gränsen- en dramathriller som är väldigt annorlunda mot vad din mor brukar ta sig an. Riktigt rolig utmaning, fantastisk liten skara människor att jobba med och väldigt kul att stå på scenen igen. Tyvärr dåligt med folk men vi fick bra recension i tidningen så kanske folk hittar dit till de sista föreställningarna.
Men det dåliga samvetet kommer man nog aldrig ifrån. Speciellt sista veckan innan premiär. Det går an de dagarna man inte jobbar. Då får det vara du och jag om dagarna ,Abbe. Men när man jobbat och sedan gått till teatern, då kommer man hem 23.30 och har inte sett dig någonting knappt på hela dagen. Och då gör det ont i mamma- hjärtat kan jag lova.
Men snart är tiden över-på gott och ont. Tur att du har världens bästa pappa som ger kärlek för två.
Du fick vara på förskolan en vecka innan du blev sjuk igen. I söndags började din hosta och föregående natt vet jag inte hur mycket sömn vi fick egentligen. Du gnällde och hade ont. Det är ju väldans bra att du börjat prata mer Abbe. Men det är svårt att veta vart du har ont. Under natten och på morgonen sa du: Ont! Bajs! Vi tyckte att du tog dig om magen. På morgonen hade du feber och ville vara nära hela tiden. Du var medtagen och sa: mamma, krama! Du hostade konstant och hade ingen aptit så när telefontiden på vårdcentralen öppnades ringde jag och hamnade i kö. (Förra gången ringde jag en timme men fick inte ens plats). En sjuksköterska svarade tillslut vänligt men sa att alla tider var fullbokade både idag och i morgon. Hon rådde mig att åka till barnakuten i Karlstad. Jag fick med mig din älskade fadder Kristin och efter 2 1/2 timme med undersökning och prat med 2 sjuksköterskor och 2 läkare fick vi utskrivet Kåvepenin. De såg att du hade svullnad och var i ena örat. Men lungorna lät bra.
Det var väldigt trevlig personal denna gång, tummen upp!
En bra grej med din historik är ändå att du blir tagen på allvar, allt kollas. Och det är ganska underhållande när nya läkare lyssnar på dig och hör ditt blåsljud på hjärtat. För det känns som de tar det väldigt försiktigt med orden när de ska berätta det för mig, som om de inte vet om jag vet.
Kanske blir de en aning förvånade också när de säger:
"-Det här med hjärtat...,det är så att jag hör att...
och jag avbryter med:
"-Ja precis, han har ju blåsljud för den där pulmo... pulmonar... pulmonalisklaffen är paj, det vet jag"
Det kan ju kanske uppfattas som aningen nonchalant. Men jag tänker att svaret jag fått från hjärtläkaren är att han NOG behöver opereras. Men det behövs inte än. Och då får jag ta det när det kommer. Jag måste ta det när det kommer. Kan inte låta livet gå förbi och jag ska gå och vara orolig för det hela tiden, då skulle jag ju gå under. Var sak har sin tid, tänk vad förnuftig man blivit vid en ålder av 30 ändå:)
Du var sugen på köttbullar och chokladboll efter läkarbesöket och det skulle du såklart få. Du åt med god aptit men när du ville smaka mammas chokladmousse och började spotta ut kom hosta som resulterade i en spya på Ikea-restaurangen. High life! Du smakade lite pommes när du kom hem och sedan fick vi i dig Kåvepenin och välling.
Nu sussar du här intill mig så jag ska passa på att sova lite. Meja kom hem till oss idag oxå så i morgon hoppas vi att du mår bättre och att en mysig familjekväll väntar. Med mer skratt och mindre gråt.
En sista grej bara. När du hostar hoppar ju ditt bråck ut. När vi precis kom in till rummet på barnakuten var det ute och jag fick in det på en gång men sedan när läkaren skulle klämma på din mage var det ute igen och varken jag eller läkaren fick in det. Du var hostig och exalterad av såpbubblorna så jag sa att vi väntar en stund och testar sen. När det så var dags för din alvedon testade jag igen men det gick inte då heller. En sköterska kom in och ja sa detta. Hon testade men det var förgäves. Så förklarar hon för mig hur jag ska göra för att det ska gå enkelt in (trots att hon precis testat det utan resultat) och så säger hon: Ja får ni inte in det, att det blir inklämt, då måste ni söka akut hjälp. Sedan går hon!:) Jag tänkte: ja, det är ju precis det som är fallet nu och vart var vi nu igen? Just det, på BARNAKUTEN! :) ( Jag fick in det sedan)
Ta hand om varandra!
Kommentarer
Skicka en kommentar