Min älskade skatt.
Nu har det gått ett tag sedan jag skrev och sist var det inget roligt inlägg. Du hade varit sjuk och vi hade varit till akuten. Och det känns nästan så, att när vi blir som mest oroliga och söker hjälp, det är efter det som du blir bättre. Skönt är väl det. När jag kom hem från jobbet satt din pappa och farmor på golvet och lekte med dig. Du hade inte haft feber och du orkade prata och leka. Gamle Abbe var tillbaka och mina ögon tårades. Äntligen!
Eftersom nyår var nära och vi inte visste hur du skulle må hade vi inte styrt upp många planer. Men nu när du blev bättre bestämde vi att vi kunde bjuda hem lite fler vänner. Vi samlades alla på kvällen och lagade god mat ( jag och pappa behövde inte sköta ett dugg, vilken lyx!) skålade och spelade spel. Din pappa sa när alla kom att vi skulle lägga våra mobiler i en skål och ingen använde dom på hela kvällen. En riktig succé kan jag säga, det borde göras oftare. Vi skrattade gott i varandras sällskap. Du somnade en sväng under kvällen men vaknade och åt oxfilé. Du älskade Max:S selleripuré, vi hade nog kunnat gett dig hela skålen. Och du som kan vara rätt lättväckt vaknade inte när klockan slog tolv och fyrverkerierna från grannarna började skjutas upp i skyn.
Tusen tack alla som spenderade denna kväll med oss, ni är underbara hela bunten!
Vi avslutade med spa-bad och din fadder "Stin" och Max sov över.
Och så fick du äntligen gå till föris igen! Som du längtat! Och personalen hade nog längtat efter dig med. Du var lite ledsen på morgonen men det gick över väldigt snabbt.
Jag var inne på Arbetsförmedlingen en liten stund men kom ut lika fort igen:) Jag har bestämt att jag tänker satsa på mig själv för en gångs skull. Jag har en bok som måste ut från mina fingrar, för min egen och för andras skull. Det kan bli ett misslyckande men den risken får jag ta. Då har jag iallafall gjort någonting jag inte kommer ångra. Så Arbetsförmedlingen får vänta med besök ett litet tag till. Känslan av att äntligen sätta bollen i rullning ger mig så mycket energi att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag har så mycket stöd och kärlek i mina vänner och våra familjer, det största stödet i din pappa och det älskar jag honom till världens ände för. Så nu är det bara jag som ska tro på mig själv oxå:) 2017 får bli det året jag ska göra det.
Ja vad har hänt mer? En liten -note to myself- Jag har använt glasögon i några dagar för mina ögon har skavt lite. Igår tog jag av mig dom för att tvätta ansiktet. Jag struntade i att ta mig dom innan jag skulle borsta tänderna. GÖR ALDRIG SÅ MER EMELIE, DU ÄR BLIND! Istället för att känna det där fräscha skummet i munnen kände jag något väldigt fett som satte sig i kinder och la sig som ett vitt täcke på min tunga. Jag hade INTE använt tandkräm, jag hade tagit Borago- vid mjölkskorv och blöjirritation! Jag kräktes.
Vi skjutsade dig till mormor och morfar Hans i fredags. Vi fick god mat och Meja hjälpte mormor med efterrätt. De har ju så många BILAR så du brydde dig inte så mycket när vi gick. Tänk vad man kan sakna den där lille ungen! I två dagar har du nu varit där och allt har gått så bra! Du har ätit mycket och lekt för fullt. Och du pratar. Prata, prata, prata. Tänk vad du blivit stor på bara någon vecka. Jag älskar att höra din mormor prata med mig i telefon när du är där. Hon som har så mycket skit i sin kropp, som förstör henne. Tänk att en liten två-åring kan vara den bästa medicinen. När du är hos henne är hennes röst överfylld av värme, kärlek, skratt och energi. Dom älskar dig så mycket och du visar kärlek tillbaka, på ditt eget lilla vis.
Det har ju hänt så mycket mer, vi har haft besök av farmor och Bobban, kört Meja och kompis till bio, varit på kalas m.m.
Och så blir det antagligen ett reportage i Hemmets Journal lagom till Alla hjärtans dag. Den dagen ska ju firas förstås, din andra födelsedag.
Vi väntar på en liten flicka som kommer ut snart, ska bli så spännande att träffa henne. Och snart ska mamma stå på scenen igen. Framtiden är spännande. Men bäst är det att leva i nuet.
Enda kortet som togs på nyår, vi tänkte försöka oss på ett fint nyårskort. Du ville INTE vara i famnen så du gråter, din pappa är galen och din mamma ler åt hur det här kortet kommer se ut. Tokiga Meja saknades, annars hade familjen annorlunda varit komplett.
Kommentarer
Skicka en kommentar