Vem ger mig stöd när jag är svag?

Älskade Albin. 

På julaftonskvällen började du bli varm och var allmänt trött. Det var svårt att veta om det berodde på mkt folk och otroligt mycket julklappar eller om du började bli sjuk. Tyvärr var det sistnämnda rätt. 

Vi hade ju redan vabbat en hel vecka tidigare du och jag,, men nu fick du väldigt hög feber och den glada spralliga Abbe blev som bortblåst. Ingen aptit heller. Igår hade du haft hög feber i tre dagar, du fortsatte även med din hosta och snoriga näsa. Jag kommer inte ens ihåg när den startade. Så jag kände att det var dags att ringa vc. Jag började ringa minuten innan telefontiden startade. Om och om igen för att försäkra mig att komma i kö. Men icke. Så fort telefontiden var öppen sa en röst att jag skulle försöka senare. Efter 40 min utan resultat ringde jag 1177 och förklarade läget. Hon tyckte jag skulle ringa vc och jag sa: om man inte kommer fram till vc då?? 

Hon gav mig då ett nummer att ringa efter telefontiden var slut och jag väntade på att kl skulle slå 15.00. Du hade somnat för middag och när du vaknade tog jag temp på dig, 39,9. Du fick supp och sedan gick vi ner till köket och jag satte dig i stolen. Försökte få i dig macka, smoothie, banan, vatten. Inget ville du ha. Jag vände mig mot diskbänken för att göra rent en vällingflaska och när jag sedan kollade på dig satt du och skakade. Dina läppar var alldeles blå och du sa: maammaa, maaammmmaaa om och om igen. Jag fick panik. Ringde det där akutnumret igen och denna gång svarade de. Jag förklarade situationen och kunde inte hålla tårarna borta. Jag kände mig så otroligt hjälplös och orolig. Sköterskan var väldigt förstående. Hon tog ett snabbt samtal med läkaren som sa att vi skulle åka till barnakuten. Hon gav mig numret till växeln och sa att jag skulle ringa och säga att vi kom, enligt henne hade det med att barnläkarna snart skulle gå hem så det var bråttom. Jag ringde barnakuten och fick prata med en väldigt snäsig sköterska. Jag hann bara säga: jag ringer angående min son.. varpå hon avbryter med att säga: jag kan bara hänvisa till 1177. Jag säger då att jag pratat med både 1177 och vår vårdcentral som säger att vi ska åka in. 

-ja men det är ju bara att komma! Fräser hon åt mig. Det kan väl inte jag veta! Ville säga åt henne att hennes bitterhet inte hjälper en orolig mamma men jag orkar inte utan lägger på. Sedan ringer jag till Anders. Hinner bara säga hej innan jag börjar gråta.. han är blå... får jag fram. När jag tappar det, då är Anders den starka. Han säger att han plockar ihop och så åker vi in till akuten. Inga konstigheter. Vi åker in och du somnar i bilen, på barnakuten finns fler barn som inte mår bra. Alla rum är upptagna så vi sitter i korridoren och mäter saturation, tar vikt (du är inte riktigt uppe i 10 kg än) När vi kommit in på rummet kommer läkaren och kollar öron, hals, andning, hjärta, lungor. Du har fått en ny dos febernedsättande då du blivit varm igen. Sedan är det dags för blodprov. Stackars dig. Jag håller dig i famnen och du skriker när sticket kommer. När röret väl är fyllt ser de att det kommit in luft. Bara att börja sticka igen, Ditt ansikte är helt rött. Du är kokhet och du skriker. MAMMA! PAPPA! Tårarna sprutar och det kommer blod på min vita tröja. Du får en piggelin och blir något avslappnad. Sedan är det dags att suga näsa och efter det väntar vi. När vi varit på akuten i 3 timmar kommer läkaren med provsvaren som inte visar något. Inget bakteriellt. Dåligt natriumvärde dock så vi ska ge dig lite salta chips när vi kommer hem. Proverna för influensa/RS-virus ska hon ringa om under morgondagen. 

Idag har du fortsatt ha hög feber och varit nere de flesta perioder. Grinig och gnällig. Doktorn ringde och sa att det inte var influensa. Vi ska försöka oss på ett kissprov att ta med till vc i morgon. 

Jag önskar så att du kunde förklara vart du har ont, Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma när du gråter och ingenting jag gör hjälper. Orken börjar liksom ta slut i din mammas kropp. 

Helst av allt skulle jag vilja ta bort det där onda, lägga över det på mig istället så du slapp. 

Förlåt Abbe för att jag tappar tålamodet ibland. Det är bara en frustration i att du inte mår bra. Jag tycker ju du har varit med om nog. Du om någon förtjänar att må bra. Älskar dig till världens ände, glöm ALDRIG det/ din mamma