Fortsätt till huvudinnehåll

En riktig skitdag

Sicken skitdag jag hade igår! Oj, tänker ni! Vad kan ha hänt? Låt mig börja med att säga detta: Inget allvarligt har hänt! Haha precis som förskolepersonalen säger varje gång de ringer.
Såhär är det för övrigt: Jag ser att Kotten ringer på telefonen och dras tillbaka till den där kön på gekås då jag fick samtalet från Albins läkare angående resultatet från hjärtoperationen. Jag tänker FAN, tar ett djupt andetag och säger hej på det mest oroliga sättet som finns, förskolepersonalen säger då: Hej, det är X från Kotten! Albin mår bra, men blöjorna är slut. Jag pustar ut) 

Så nej! Inget allvarligt. Dagen började med vab. Albin har haft mkt var i ögonen samt förkylning och hosta så han fick vara hemma. Förmiddagen går fint, vi leker med bilar och äter mellan näsdroppar och hostattacker. Det är på eftermiddagen allt börjar.. 

Meja har kommit hem från skolan, vi äter mat och ska sedan åka och handla. Jag har stuvat in hundra miljoner pantflaskor i bilen och vi ska bara göra ett kort stopp för att hämta upp en julklapp. När jag hämtat julklappen och ska starta bilen händer det ingenting. Totalt dött. Albin börjar skrika i baksätet och meja försöker trösta men det går tyvärr inge vidare. En mamma som har hämtat barn på förskolan precis där jag står, hör hur bilen låter och är så go att hon erbjuder oss skjuts. Jag tackar men känner att jag inte kan lämna bilen innan jag vet hur jag ska lösa detta så jag avböjer denna barmhärtiga samarit. Vad i helvete gör jag nu?? Albin skriker. Meja skäller på Albin att han ska hålla tyst. Det börjar bli mörkt. Ringer den enda person jag känner som bor i närheten av detta område. Hon svarar inte. Ringer Anders. Ringer pappa.Albin har fått flytta fram till mig då han skrikit mamma 45 gånger men när han nu väl är här i mammas famn är det visst inte mamma som gör honom lugn ändå. Han stångar och trycker på varningsblinkers, kör radioljudet i bott och lägger sig mellan säterna. Samtidigt försöker jag förklara hur bilen beter sig för min pappa. När jag är klar med detta får jag till svar att det är bilbatteriet, han har grejor till det och erbjuder sig att komma. Jag tycker synd om honom att han ska behöva åka från Gullspång men säger tacksamt ja. 

Jag stuvar in barnen på den förskola jag hämtat julklappen ( jag vet att det låter konstigt men säljaren jobbar på förskolan), undrar om vi kan komma in medan vi väntar på taxi. Det får vi göra och Albin hittar snabbt bilar han kan leka med. Taxisamtalet går fort, de skickar en på direkten och nu ska jag förklara för Albin att han måste lämna detta, för honom paradis, som han varit i i 3 minuter för vi ska sätta oss i en bil igen. Det blir inte populärt kan jag säga. Men ut kommer vi. Alla pantpåsar lägger vi över julklappen i hopp om att pappa inte ska se den. Så åker vi taxi hem till oss som för övrigt kostar exakt lika mkt pengar som jag tjänat på att sälja en overall tidigare idag, 

Albin är dock förtjust över att åka taxi. 
När vi kommit hem är jag dödstrött! Men när Anders kommer hem och säger att bilen är fixad blir jag glad. Nu är det dags för kvällsmat. Jag tar bilen till Ica nära, kommer på att jag ska panta nu när de ändå är i bilen. Öppnar bagageluckan och ALLA burkar väller ut över parkeringen. Efter att fått in allt och en påse gått sönder på vägen är jag i pantrummet. Jag hinner få en påse tom innan automaten skriker FULLT! Kontakta personal. När all pant väl är avklarad går jag in och handlar. Vid kassan ska jag hämta ut ett paket och när jag precis ska trycka fram smset DÖR mobilen! 
Och när jag står mitt i matlagningen upptäcker jag att det fattas ingredienser så jag får åka till affären igen. Det är tusen andra småsaker som inträffat under denna dag som att slå i lilltån 4 gånger men det skiter jag i att säga. Klantsaker helt enkelt. Men när jag kommer hem och hör Anders få barnen att skratta på övervåningen blir jag samtidigt tacksam för alla de här jävla skitsakerna. Tänk att det är sånt här som är "det värsta" som kan hända nu för tiden. Tack för det! 

Världens finaste 30- årspresent fick jag på min födelsedag! En del får aldrig träffa sin superhjälte, jag födde min❤️

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...