Havet är blått så långt ögat kan se

Här kommer en hälsning från soliga Teneriffa!

Oj vad vi har det skönt! Detta var verkligen behövligt för både kropp och själ. 

Såhär ligger det till, Albin har fått tillbaka sitt bråck i ljumsken. Anders la märke till det först när Albin blev lite seg i magen. När jag sedan var med Albin till barn och Ungdomsmedicin för att kolla upp hjärtat så var bråcket inne så jag kunde inte visa det. Läkaren sa att vi skulle avvakta tills ingreppet i Göteborg där de kan åtgärda bråcket. Han verkar inte ha ont av det. Men så i söndags kom det ut flera gånger och då börjar ju såklart tankarna vandra iväg. Vi ska på semester och om bråcket går ut och vi inte får in det måste han akut opereras. Så jag tog ledigt från jobbet så vi fick prata med vår sjuksköterska. Hon tyckte vi kunde åka men att vi skulle tänka på att ta in det så fort vi ser att det kommit ut. Puh! 

Så på måndagskvällen åkte vi ner till Göteborg och bodde på B&B. På vägen dit hade vi en påverkad bilist framför oss som åkte till höger och vänster. Hans ringde polisen så vi fick agera spaningspolis i väntan på den riktiga polisen. Vad läskigt ändå att folk ger sig ut på vägarna i det tillståndet. 

Albin tyckte att bilfärden var tråkig i slutet men det gick fint ändå. 

På tisdagen var det så dax. Vi åkte till Landvetter och träffade den mest asociala kvinna jag någonsin mött i något serviceyrke. När vi gått igenom säkerhetskontrollen tog vi frukost och en jäger för att sedan kliva på flyget. 

Vilka ungar man har äran att få ändå! Inte en sur min under hela flyget! 

Meja var pirrig innan start, hon och jag höll handen medan Albin satt mellan oss och kollade paddan. Då och då tittade han upp en sekund, tittade ut genom fönstret... och fortsatte med Radioapan. Jag själv fick liksom ont i öronen men Albin var så tillfreds! Prisa Gud! 

Väl framme fick vi åka buss till hotellet. Meja blev lite åksjuk sista tiden men klarade sig. Hotellet är verkligen jättefint och vi har en fantastisk utsikt över havet. Rummet är som en lägenhet och Meja har eget rum med balkong. Vädret har varit underbart och idag var gammelföräldrarna så goa och hade hand om ungarna medan jag och Anders fick gå på spa på egen hand. 

Meja är som en fisk i vattnet och jag vet inte vad Albin gillar mest: bada eller springa ifrån oss! Herregud vad de där benen kan springa. Och då och då stannar jag upp. Det slår mig hur mycket han lever livet och njuter av livet. Tänk att det känns som han på nåt sätt vet att han varit vid döden och vänt. Han har verkligen energi i varje steg han tar och njuter till fullo. 

Vi ska väl hinna med lite djurparksbesök och shoppingrunda nu när det vankas några molndagar( de andra skrattar åt mig för jag tittat väder på nån lapp i hissen) på söndag ( enligt mig) ska det bli sol och då ska jag försöka få till en solkysst hud. 

Ja maten är oxå över förväntan och vi äter mycket, stora som små. Albin har skrapat upp knäna idag men är glad ändå. Igår var vi till havet och båda barnen blev fascinerade av den svarta sanden. Och på vägen hem gick vi in i en butik där barnen fick varsin sak av farmor. Meja valde ett cyklop och Albin valde en låtsastutte:) det må se väldigt roligt ut när han går och klämmer i ett låtsasbröst men mammas egna bröst är överlyckliga att slippa de där naglarna, haha! 

Jag har glömt säga att hjärtbesöket gick jättebra! Det såg så fint ut och läkaren sa att det KANSKE inte kommer behövas någon mer operation! Min reaktion gjorde nog läkaren något konfunderad och ändrade sin formulering. Såhär lät det: 

L: Ja och den där klaffen kan man ju leva utan

E: du menar några år va?

L: nej man kan leva ett helt liv utan den där klaffen

E: Men han ska opereras vid tonåren?

L: Nej det kanske han inte behöver

E: BEHÖVER HAN INTE OPERERAS NÅT MER!!(här börjar mina ögon tåras)

L: Alltså jag kan inte lova det just nu men om hjärtat fortsätter slå som det ska så... 

E: (avbryter) SÅ BEHÖVER HAN INTE OPERERAS!!!!

L: jag kan ju inte lova nånting som sagt men det kan bli så. 

Jag kan inte beskriva i ord hur skönt det vore så jag lämnar det ämnet nu. (:D) 

Sedan en jobbig sak. I måndags när jag höll på och packa det sista får jag ett meddelande på fb. En barndomsvän skrev att hon just nu ligger inne i Uppsala i v23. En liten flicka som vill komma ut. Hon tackade mig för den här bloggen, att den hjälpte henne känna hopp. Jag fick stanna upp när jag läste hennes ord. En våg av känslor sköljde över mig. Jag blev otroligt rörd att jag kunnat hjälpa henne om så bara litegrann. Jag fördes tillbaka till den där tiden som var så svår och jag blev så otroligt ledsen att hon nu får vara med om det svåra. Jag kan inte sluta tänka på när jag låg i det där flyget påväg till Umeå. Jag tittade på de andra flygen som skulle resa till varmare breddgrader och ville så gärna trycka paus, åka med dom. Nu är jag där, solar och badar. Mår sådär gott jag ville må då. Och samtidigt ligger min kompis på sjukhus och är där jag var då.. livet är svårt att förstå sig på ibland. Min vän, ni finns med i mina tankar så ofta på dagen. Det är skönt att hon valt att inte komma ut än men glöm aldrig att de är kämpar de där små liven. Vi har fantastisk vård på våra neo-avdelningar i Sverige så ta hand om varann så gott det går och förlora inte hoppet.

Nu blir det att ta kvällen. Anders och Meja sussar sött i andra rummet så du och jag får hålla om varann Abbe❤️ Kram på er och ta hand om varann.