Det hjärta som brinner

Hej Abbe bus! 

Tänkte börja med att berätta hur det gick på  habiliteringen i fredags. 

Vi fick träffa två st sjukgymnaster denna gång eftersom den vi gått hos ska snart bli mamma. Vi har ju annars haft lite kinkigt på besöken. Du har inte velat visa hur duktig och lekfull du är hemma och jag har nästan känt mig som en mytoman när jag påpekat gång på gång att du faktiskt GÖR saker hemma fast du inte vill visa det här. 

Därför blev mamma otroligt stolt när du direkt började leka med sakerna. Du visade hur fort du kan krypa, att du sitter stadigt och ställer dig upp vid möbler. Och när du ska ner tar du det försiktigt istället för att slänga dig ner på rumpan. Den nya sjukgymnasten sa att det var en helt annan pojke än den hon läst om. Det har verkligen hänt så otroligt mycket de senaste veckorna! Så nu blir det ingen sjukgymnast förrän i augusti. Och har du fortsätt utvecklats i takt så blir det sista mötet. Det har verkligen gett oss mycket att gå dit, för varje gång vi varit där har du snappat upp något nytt. Tills nästa möte ska vi träna mer på "pincettgreppet" ( du använder just nu hela handen) och att gå jäms med möbler. Det är inte alls långt kvar tills du börjar gå känner jag. Du är så otroligt stark med en vilja av stål min goding.

På eftermiddagen kom farmor på besök och jag lurade med pappa på ett träningspass. Jag tyckte det var otroligt kul att få träna med honom! Han uttryckte sig att han enbart följde med för min skull så jag vete tusan om jag får med honom något mer:)

När vi kom hem hade Anna och Jan tittat förbi så alla satt och lekte hejvilt med dig. Riktigt mysigt att se, dina ögon är så fulla av liv att mina ögon tåras ibland min skatt. All tid du har legat på dessa sjukhus, den tiden tar du verkligen igen nu. Och du har börjat förstå saker. Du pekar på lampan, Sylvester-katten som springer av vinden, blomman, kaffet, katterna, spisen och familjemedlemmarna. Du har full koll, 

Din favoritbok är MAX, speciellt den när Max kissar på golvet istället för i blöjan. Då pekar du ibland på snoppen och fnissar. Hur söt får man bli? 

På lördagen åkte vi hem till mormor och morfar Hans. Mamma och pappa hade fått julklapp av dom att få åka till gekås för att handla och sova över medan de satt barnvakt. Albin hade inga problem att säga hejdå till oss och mormor frågade om vi inte var oroliga men det var vi inte det minsta. 

På lördag kväll åkte vi till moster och umgicks med Skåne-familjen. Dina kusiner fick lite försenade paket och vi fick vara med om första grillningen. Än en gång blir vi påminda om att vi bor så långt ifrån varann. Men vi hann med lite systersnack som kändes bra ända in i hjärteroten. På söndagen följde jag med syrran på zumba och efter fika styrde mamma och pappa kosan mot Ullared. 

Vi åt jättegod middag på Harrys, var inne någon timme på gekås, tittade på breaking bad och somnade väldigt tidigt. 

Måndagen var vi inne på gekås och hittade så mycket saker till meja och dig. 

Och när vi står vid nån hylla på barnavdelningen kommer en kvinna fram och säger: "-Är det inte 600 gram kärlek?" Jag blev så förvånad och jätteglad! Hon berättade att hon kände igen oss och att hon följt din resa. Hon väntade även på en syskonblogg men så roligt tror jag inte vi ska ha:) 

Tusen tack till dig som kom fram. Glömde fråga vart du kom ifrån men inte var du värmlänning iallafall hörde jag:) Det är väldigt fint att du vågade hejja på oss och betyder mycket. 

Anders hade fått sån otrolig träningsvärk efter fredagspasset och även om det var synd att han hade ont, kunde jag inte annat än le när min älskade långbenta man försökte gå nerför trappor. Det såg för roligt ut! Men kanske inte så skönt att genomlida en gekåsrunda. Det gick vägen iaf och framåt eftermiddagen åkte vi hemöver. Först var det molnigt, sedan haglade det. Sedan kom solen. Efter en stund snöade det. 

Du låg och sov på mormor när vi kom. Allt hade gått jättefint! Jag trodde att du hade hunnit bli liiite mammasjuk men icke! Du kunde gå till alla andra utom till mig. Däremot skrattade du åt mig hela tiden, vet inte vad jag ska dra för slutsatser av det. 

På kvällen kom meja och även fadder Kristin som skulle sova över. 

Hon har varit barnvakt åt dig på förmiddagen idag medan mamma var på ett otroligt roligt och spännande möte. 

Idag har jag nämligen träffat en underbar person som tror på den historia och erfarenhet du gett mig och som vill hjälpa till att få min dröm att gå i uppfyllelse. 

Så dagen började riktigt bra! 

Efter att ha hämtat Meja från skolan åkte vi till Karlstad för sjukhusbesök. Du är nu 76 cm lång. Det är annat än 32,5 cm som du var från start. Du äter ju så himla bra men din viktkurva ligger lite lågt så mamma får försöka ha i lite smör i din mat. Sedan tog jag upp vad jag ska säga till framtida förskole-personal och det enda är att de lär känna dig så de kan se på dig om du inte orkar så mycket som du brukar. Och din lindriga form av hypospadi är inget du har ont av nu. Läkaren tog kort och skickade en remiss till Gbg idag. Jag frågade om det skulle ske snart, vi vill ju helst att du ska få vara barn och kunna få din första sommar med lek och bad, läkaren svarade att det kommer du få. Det känns så himla skönt! 

Sedan pratade vi lite om prematurer, vad för risker det finns. Som tex CP-skada men det finns det ju ingen som helst tendens till hos dig min skatt. 

Även koncentrationssvårigheter och ADHD är ju förekommande hos prematurer men det är för tidigt att se. Läkaren sa att det helst ska vara så lugnt som möjligt vid middagsbordet så du koncentrerar dig på maten så det inte händer massa annat runtomkring som får dig att fokusera på annat. Och så är det väl med alla barn. Att vi ska ge dom vår fulla uppmärksamhet så ofta det går. 

Tänk Albin att du är som vilket annat barn som helst. Och ändå så alldeles alldeles speciell.