Leva på minnen

Nu du Abbe bus. Nu håller din förkylning äntligen på att försvinna. Väldigt skönt tycker vi allihop men mest du förstås. 

Jag har ju väldigt lätt för att stanna hemma om dagarna med dig, nu har det ju såklart varit mest för att du varit sjuk. Men jag kommer på mig själv i det. Och det beror väl mest på hemmet. Att jag hindrar mig själv från att göra saker för att jag vill ta hand om mitt hem. Det har blivit till en ond cirkel. Att jag nästan lagt det i belöningssystem. "Om jag bara gör det och det och det så alla rum blir städade, DÅ kan vi åka och hälsa på den och göra det där". Och vissa dagar ÄR jag duktig och städar så länge du är med på noterna( vissa dagar blir det tv-tittande på serier medan du leker) men på kvällen har vår familj förvandlat hemmet till en krigszon! Ärligt talat, finns det inte något pris man kan vinna? Typ: från städat till kaos på en kvart? eller nåt...? Luften går ur en när man kämpat hela dagen med att få det någorlunda fint för att senare på kvällen inse att man är tillbaka på ruta ett. 

MEN! Så skickade en kompis till mig häromdagen och undrade om vi skulle ses. Som vanligt började tankegångarna snurra in på: jag som hade tänkt tvätta hela dagen och städa och... 

Så stannade jag upp för ett slag och tänkte: Nej, imorgon åker vi och hälsar på dom. Och tänk vad trevligt vi hade! Du fick leka med nya leksaker medan mammorna pratade om allt mellan himmel och jord. Du fick ju träffa en bebis som var mycket mindre än dig vilket du tyckte var fascinerande. Men det bästa av allt var nog hunden Bosse ändå. Ni var lika exalterade av varandra och när Bosse slickade dig i örat skrattade du så du nästan tjöt. Tack Emelie för en trevlig dag! Det gav mig så otroligt mycket energi.

Och dagen efter gjorde jag samma sak igen. Då kom Jannis på besök och sedan Emma. Vi tittade på insidan ut och den filmen går verkligen hem för både stora som små( kanske börjar bli aningen trött på den eftersom Meja sett den x antal gånger här hemma) men väldigt vacker film.

Och idag fick vi besök av min kusin Cissi och hennes barn. Även där tänkte jag: men herregud! Här har vi inte setts på hur länge som helst och så ska hon komma när det ser ut som det gör. Men jag hann allt städa på morgonen så ångesten försvann. 

Vad mycket energi man får när man träffar goda glada människor! Man blir lyckligare och rikare i livet av det än ett kliniskt rent hem. Så är det bara. 

Nästa vecka är rätt uppbokad med playdates och fikastunder oxå, det ska bli kul. 

Idag fick vi även träffa en kvinna som skrivit till mig sedan jag startade denna blogg. Äntligen fick jag träffa denna människa som sträckte ut sin hand från första inlägget. Och även fast vi inte hann ta den där fikan vi pratat om för längesedan så kändes det som vi redan kände varann:) men vi är ju prematurmammor båda två, med många lika känslor. 

Nej nu tänkte jag berätta för alla vad du är för en krabat: 

Du heter Albin Michael Gottfried Gustafsson. Du är snart 1 år och 4 månader. 

Du älskar Babblarna,, ja tv överhuvud taget. 

Om du har 50 leksaker framför dig så leker du helst med en mobiltelefon. 

Och är det någon leksak som blivit lite av en favorit så är det Woody från Toy Story.

Du är kittlig, mest vid insidan av låren. 

Du gillar majskrokar och kvällsgröt.

Du är smal och lång som din far.

När jag hindrar dig från att ta sista krypsteget som behövs för att trilla ur sängen går underläppen utåt i fem sekunder, sedan börjar du gallskrika. För att inte tala om när vi stänger av babblarna, tar ifrån dig tvspelsdosan eller när det är blöjbyte. 

Du gillar musik och vill gärna plinka på gitarr. 

Det tar från en halvtimme till enochenhalv-timme att lägga dig. 

Du skrattar åt bus, ljud och miner. Du gör världens busigaste min när pappa säger åt dig att sluta trycka på xboxknappen. 

Och även fast du mot slutet av rytmiken blir lite gnällig älskar jag det lite, för då blir du riktigt mammig och vill krypa tätt intill mig. Du blir riktigt sur när det inte går som du vill. Du blir riktigt glad när din syster leker med dig. Och när man skrämmer dig bakom ryggen. Eller när vi smyger på pappa. 

Du har stulit mitt hjärta för alltid Abbe. 

Visst blir jag lite trött på dig när du sparkar mig och vägrar att sova fast klockan är mycket. Eller när du tycker att jorden gått under för att du inte fick leka med kniven. Men inget i världen kan få mig att älska dig mindre. Du är och kommer alltid förbli min hjälte. 

I förmiddags bestämde jag mig för att lyssna på lite låtar som tar mig tillbaka till den tid då du kämpade för ditt liv. Jag går ju i både bokskrivningstankar och föreställningstankar och just i föreställningen är min tanke att några av dessa låtar ska vara med. Jag hann sjunga 1 1/2 låt innan jag började gråta. Det var längesen jag grät nu. Då tittade du på mig med dina stora, fina, blåa ögon och jag tog upp dig i min famn och dansade med dig i köket. Sedan kändes allt bra igen. 

Alla tankar som jag tänker

Och de känslor som jag känner

Och de stunder när jag njuter

Kan du aldrig ta ifrån mig

När solen står på din himmel

Du hör fåglar sjunga i vinden

Ja då lever jag på minnen 

.