Fortsätt till huvudinnehåll

Mitt i ett äventyr

.. ett magsjuke-äventyr. Jo då, hela förra veckan var vi sjuka, Abbe och jag. Hujjedamej! Inte mycket spya vilket var skönt men illamående och pajad mage på oss båda. I fredags skulle vi haft vänner här på födelsedagskalas men det fick vi såklart ställa in. Men så kände vi oss bättre och en förhoppning om att vi skulle få ha kalas med släkten på söndagen började frodas. Men icke! På natten blev Anders magsjuk och jag som inte behövt besöka toan på några dagar fick en tråkig överraskning. Likaså i abbes blöja. Så det var bara att ringa runt och ställa in kalaset. Vi ringde till min mamma och Hans och lät de bestämma om vi kunde hälsa på, barnen och jag. De sa att de tog risken och vi drog till Mariestad. (Först åkte vi till Gullspång och hälsade på gravarna samt lämnade blomma hos min pappa) 
Abbe fick öppna paket och gissa om han var glad! Meja fick oxå paket, även ett från hennes farmor. 
Det var skönt att äntligen få komma ut en sväng efter en vecka som isolerade. Vi fikade på favorit-konditoriet och Hans fick en blomma på Fars Dag. 

Nu håller vi tummarna för att Albins blöja är okej i morgon så vi äntligen kan börja jobb och dagis igen på ons. Vi utmanade ödet och lät honom bada i vårt spa-bad ikväll (med badblöja såklart😂) och han tyckte det var sååå skönt! 

Okej, nu till lite glädje! 
Albin har börjat prata galet mycket! Och det är så jäkla härligt att höra honom. Ren och skär lycka. Läten hur djur låter, bil, gris, fffccchhjugpjaaan!! Och det som är det bästa: Han har börjat pussas! Förut har han tagit bort ansiktet när jag sagt puss men nu när jag säger: Albin, puss! kommer han med sitt söta ansikte. Vi jobbar fortfarande med plutmunnen men vi är på god väg. Han förstår ju så mycket. I morse när jag och Albin vaknat (stackars pappa sover på soffan) så sträckte jag ut armarna och sa: kan Albin sträcka på sig? Då tittade han på sin hand och sedan sträckte han båda armar precis som jag! Ja jag vet att jag är ofantligt fjantig nu som beskriver en liten småsak men låt mig vara det:) Jag är så jäkla stolt över min älskade son så det finns inte!! 

Ja vi firade ju Fars Dag med en magsjuk pappa. Det fick bli paket på sängen när han fått sova ut. Ett lyckomynt och en lakritskalender. Sedan firade vi genom att låta honom vara. Meja och jag gjorde pannkakor till frukost och meja ville så gärna ha karamellfärg i vilket resulterade i rosa pannkakor med gul grädde. Kan förstå att inte pappa fått i sig så mycket:) men det var gott! 

Ja, det är ungefär såhär mycket som har hänt sedan sist. Inte mycket med andra ord. Men trots allt jag missat med jobb, teaterrep och det sociala är jag väldigt glad att spendera tid härhemma med de jag älskar mest. 

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer