Mitt älskade barn. Idag fyller du 2 år! Vart har tiden tagit vägen?
Jag skulle egentligen ha skrivit ett inlägg den 4 november, det var ju då vår resa startade. Men på fredagen jobbade jag sent, på lördagen jobbade jag oxå. Efter jobbet hade din pappa planerat att vi skulle gå på restaurang och bio medan du var hos farmor. Men du var lite hängig. Den här hostan och snuvan som inte vill ge sig. Tillslut kom vi på en variant att du skulle vara hos farmor och när bion var färdig skulle vi se om vi behövde hämta dig.
Vi åt först middag på restaurangen Frost i Karlstad, riktigt gott. Sedan var vi och såg filmen Inferno. Vet inte om vi hade för höga förväntningar men vi tyckte den var ok. Det saknades något.
När vi kom ut från bion hade farmor skrivit att de skulle lägga sig och sova och att vi kunde åka hem. Vi drog hem och hann se ett halvt avsnitt av Så mycket bättre innan vi somnade i sängen. Sovmorgon-Hallelujah! Men när jag hörde av mig till farmor hade du haft en jobbig natt. Du hade varit varm och spytt av hostandet. Stackars farmor fick ta hand om dig samtidigt som hon bäddade rent i sängen. Sedan hade du somnat om. Jag hämtade dig på eftermiddagen och vi lyssnade på låtar i bilen.
Igår hade jag huvudvärk hela dagen. Kände mig frusen och trött. Vi ringde vc angående din hosta och ska göra utredning om förkylningsastma. Jag beställde tårta och köpte dina sista paket på kvällen. Du hade haft en bra dag hemma och vi bestämde att beroende på om natten blir bra får du gå till förskolan. Du hade en bra natt. Mamma däremot hade en mindre bra natt. Jag vaknade runt 01.30 och mådde så illa. Hann precis till toan för att spy. Har feberfrossa. Jag vet att man aldrig vill vara sjuk men just den här dagen betyder ju så ofantligt mycket för mig! Jag ville ju överraska dig på morgonen med paket, det orkade jag inte nu. Hur ska denna dagen bli? Jag ska försöka sova lite till, sedan måste jag försöka få i mig nåt.
Min älskade pojk. Jag kommer aldrig glömma när jag fick veta att vi skulle ses. Sidodär 14 veckor tidigare än planerat. Jag var väldigt rädd men samtidigt har du gett mig en styrka från första stund. Jag pratade väldigt mycket med dig. Smekte handen över min mage och sa: Vi kommer klara det här, tillsammans. Vi är starka och nu måste vi visa det. Vi kommer ses snart och du får inte dö. Du. Får. Inte. Dö.
Det var det enda jag tänkte på när jag låg därinne. Eller nja, först var jag rädd för att bedövningen inte hade funkat men när de väl börjat och det kändes som en rugbymatch, då tänkte jag: låt det vara över snart och låt honom leva.
Det var så obehagligt! Jag har funderat mycket på det efteråt. Om det hade varit ett planerat kejsarsnitt, hur hade det känts då? Förmodligen hade det nog till och med känts lite mysigt. Anders hade stått bredvid och hållit min hand. Vi hade fått upp dig mot bröstet och välkomnat dig till världen. Men nu blev det inte så. Det var någon annan som höll min hand, en okänd människa. Du kom inte upp till bröstet. Du hamnade i en plastpåse och sedan försvann du. Men precis när du hade kommit ut hade du gnytt. Du visade att du levde. Och det var allt jag behövde. När jag hört dig släppte allt. De fick göra vad de ville med mig, nu var du ute. Du levde.
Gång på gång har du visat dig stark. Även när mamma och pappa fallit och känt hopplösheten, då har du visat att du inte kommer ge upp i första taget. Vi är evigt tacksamma för det Albin. Vi är så otroligt stolta över dig ska du veta. För vi hade inte klarat ett liv utan dig. Så tack för att du valde oss.
Nu hoppas jag att du får en fin stund på förskolan. Att de sjunger för dig och att du kan känna att idag är din dag. Så får du öppna paket och äta tårta när du kommer hem. Jag älskar dig/ mamma
Kommentarer
Skicka en kommentar