Fortsätt till huvudinnehåll

One Year of love

Abbe.
Det är nu ett år sedan jag skrev ut mitt första blogginlägg. Dagen innan hade jag upplevt den dag som för alltid kommer vara den värsta dagen i mitt liv. Du hade kommit, min 600grams bebis, 3 1/2 månad för tidigt. Du var så liten. 570 gram var du nere i den femte dagen i ditt liv. Och det var då läkaren kom med nyheten att du hade dina fyra fel i hjärtat, det hjärta som för övrigt var stort som min tumnagel. Och att det inte fanns något de kunde göra när du var så liten. Att du dessutom var unik, att de inte hade någon statistik att ge oss då detta hjärtfel var otroligt sällsynt för prematurer. Det enda vi kunde göra var att leva på hoppet. Hoppas på dig. Att du skulle orka. 

100 mil bort från familj och vänner. Älskade Meja. Din pappa som blev sjuk. Men att kunna få ha dig nära. Sovandes på bröstet. Allt jag viskat. Allt jag sjungit.

Jag minns första gången vi fick se kort på hur du såg ut, utan sladdar, cpap och slangar. Hur du såg ut min vän. 

Vänskapen mellan föräldrarna på anhörigboendet. Skrattet. Gråten. Att jag började tala norrländska till din pappas förtret. Att vi fick låna bil av två främlingar. 
Jag undrar så hur det gick för de andra barnen på barn4. Och fina Jon, hoppas du jobbar kvar.

Jag minns när din pappa åkte hem till Meja. Hur jag såg honom gå till taxin. 
Jag minns hummerfisken jag åt innan jag fick veta att vi skulle flyga till Uppsala.

Paketen från släkt och kompisar, nya som gamla. Ensamheten i Uppsala. Första gången du öppnade dina ögon. 
Jag minns när min mamma och syster kom på besök. Hur vi åt godis i lägenheten på kvällen. Dagen efter kom din pappa och Meja och vi var en hel familj i ett dygn. Jag minns mejas osäkerhet när hon skulle få lägga handen på dig för första gången. Och hoppet när sjuksköterskan sa, när Anders och meja skulle åka, att vi kanske skulle få komma till Karlstad dagen efter.

Jag minns solen som tittade fram när personalen i flyget sa att vi snart landade i Karlstad. Jag minns Kils taxi. Taxichauffören som frågade om min son skulle klara sig. Hon som sedan fick kånka runt på min bröstmjölk. Jag minns Therese. Att jag hade tvåliga händer när vi kramades. Att vi tog lunch och hon pratade om den julshow som jag skulle varit med i, som jag är med i iår.

Jag minns när vi fick ta emot besök av familj och vänner. Att faster tog kort på dig genom kuvösen. Att leva för varje dag. Allt pipande från maskinerna. De sköterskor som jag kan sakna väldigt mycket ibland. Som kändes som min extrafamilj. Hon som gav dig smeknamnet Smulgubben. Den sköna känslan att få ta in dig på rummet. Första gången vi tittade på film. Skräckfilm med Therese och Emma. Jul på sjukhus. Nyår på sjukhus. Hemlängtan. Ovisshet. Göteborg. Sjukhus. Göteborg. Operation.  Hem. Göteborg. Operation. Hemsjukvård. Att vara på botten. Att känna livsluft. Kärlek. Värme. Otillräcklighet. Dåligt samvete. Längtan efter att få tvätta. Och städa. Och laga mat. 

Tänk att i söndags fyllde du ett år. Vi firade med släkten, hemma i vårt hus. Du är världens finaste, härligaste, starkaste pojke. Du har ett ärr på ditt bröst som alltid kommer påminna dig om vad du har varit med om, hur du har kämpat. Glöm aldrig det. Allt du klarat av. Du kommer bestiga berg. Var dig själv. Var stolt för den krigare du är. Lev livet. Tro på dig själv, så som vi trott på dig, från första stund.


Etiketter:

Kommentarer

  1. Unknown17 november 2015 kl. 23:51

    Grattis i efterskott fina Albin! Starka, starka, starka barn! Och grattis på världsprematurdagen 💜💙 😊

    SvaraRadera
  2. Anonym23 november 2015 kl. 06:37

    Åh vad roligt att se dig Albin. Vad stor du blivit!
    Stort grattis på födelsedagen i efterskott! Hoppas du blev ordentligt firad.

    Självklart jobbar jag kvar =)
    /Syster Jon

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer