Fortsätt till huvudinnehåll

Så många jagar stjärnors ljus och glömmer sina hus

Grattis alla barn som startar sitt sommarlov idag!
Vi har varit på Mejas första skolavslutning i sin nya skola. Bastuvarmt men ändå mysigt. 
Efteråt fick vi fika hemma hos Mejas mamma med marängtårta och bullar. 

Nu var det längesedan jag skrev om Abbe-busen och anledningen är att jag jobbat riktigt mycket. Har börjat på en förskola här i staden jag bor och så hittar ni mig även i kassan på Ica nära + företagande. 
Jag och min sambo har sjungit på dop och bröllop vilket varit jättekul. Dock blir jag såå ledsen när halsen ska krångla, alltid lika typiskt att få en förkylning eller halsont när jag ska uppträda. Några dagar innan bröllopet fick jag slemhosta och fick knappt fram en ren ton. Men på själva bröllopet gick det fram lite toner även fast jag höll på att svimma i solen för mina ansträngda andningar:) Underbart bröllop som vi var så glada över att bli bjudna till! 

För några månader sedan berättade jag om en kund som jag tagit för mycket betalt av när han skulle skicka brev (tittade i fel tabell) så det slutade med att jag rände runt på hans gata i ett tappert försök att hitta rätt postlåda vilket inte var lätt utan nummer. Nu kan jag äntligen knyta ihop påsen då han kom in förra veckan och tackade mig så hjärtligt för att jag gjort mig mödan att ge tillbaka pengarna:) 

Abbe har haft utvecklingssamtal som gick jättefint. Han börjar ta mer initiativ och leker mycket med vänner nu för tiden. Innan har han mest velat leka själv. Och han har upptäckt dockvagnen! Alltså mitt hjärta smälter när han säger att vi ska gå till affären med hans vagn. Nu är jag inne i en period igen där jag ständigt känner tacksamhet för att Albin fick stanna kvar hos oss. Den där lille fågelungen utan vingar som tillslut började flyga. 

Idag är det på dagen 3 år sedan Albin fick sitt hjärta lagat. Och jag blir så fånig. Under skolavslutningen sjöng eleverna ”jag trodde änglarna fanns” i den (för mig) förstörda popvarianten. Tror ni inte ändå att en liten tår sipprar ur min ögonvrå där jag står med min son i famnen? Medan han skrattar åt sin rosa ödla han tagit med kramar jag honom extra hårt och sjunger viskande i hans öra: Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himlen. Men det var innan jag mötte dig, nu har jag en ängel här hos mig. Alltså, hur sentimental får man bli? :) 
Men jag kan inte låta bli. För tre år sedan låg vår son som en livlös pojke på ett operationsbord och nu spelar han teater och leker att han är trollet Ludenben på förskolan. 
Magiskt! 
Ta hand om varandra<3
Etiketter:

Kommentarer

  1. Unknown9 juni 2018 kl. 18:43

    Tappra underbara Emelie! Det har all anlddning att känna tacksamhet, bli sentimental och fälla glädjetårar. Vi som följt er kamp blir ochså våt i ögonen när du skriver och visar oss bilder på den lille hjälten, vi glöds med er!
    Håller med dig om att, Jag trodde änglarna fanns skall följa originalet inte poppas upp 💕🤗

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer