Jag tror att de flesta som känner mig inte beskriver mig som en negativ, bitter och sur person. Tvärtom. Jag brukar se möjligheter i det mesta och är godhjärtad i mångt och mycket. Jag är tacksam. Speciellt efter allt vi gått igenom i vår familj. Jag värnar om människor, ibland mer än vad som är bra för mig själv. Jag är tålmodig. Det är VÄLDIGT sällan jag säger ifrån. Jag vill helst att alla ska få må bra och konflikter är bland det sämsta jag vet. Jag är oftast glad. Säger till mina nära och kära att jag uppskattar dom med jämna mellanrum. Säger till okända människor att de är bra, om de gjort något som jag tycker är bra. Jag är naiv, jag vet det. Dumsnäll är ett annat ord som står i min beskrivning. Jag tycker helt enkelt att livet är för kort för att gå och sprida negativa energier.
Med det sagt så kommer nu ett inlägg som säger emot allt jag skrivit här ovanför.
För idag har jag inget leende på mina läppar. Idag är jag ledsen, förbannad och besviken.
Jag ska berätta för er om en människa. Min människa. Han heter Anders och är mitt livs stora kärlek.
När Anders var 12 år fann han en vän. Gitarren. Och det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan den dagen kände Anders ett kall i livet. Något som gjorde honom glad, lycklig, gav trygghet och passion. Hela tonårsperioden spenderades i replokalen och därinne skapades inte bara musik utan visioner och mål. Bandet blev emellertid splittrat på grund av att medlemmarna inte hade samma målbild men för Anders fanns bara ett val. Vidare. Högre. Upp.
Vid sidan av ett "vanligt arbete" fortsatte han skapa musik, köpte sig en studio och skrev hitlåtar all vaken tid.
Anders har sedan dag ett velat bevisa att man inte ska behöva flytta till Stockholm eller New York för att arbeta som låtskrivare. Varför ska man behöva det när det nu för tiden finns dator och internet? Man kan faktiskt resa bort om man nu ska ha en session med någon låtskrivare men oftast är det ju just det här som är så smidigt.
Med alla olika personer som finns i ledet till en färdig låt är det ändå oftast omöjligt att alla ska vara på en och samma plats. Det funkar inte så. Så varför ska Anders inte kunna sitta i Kristinehamn?
Det är klart att jag inte kan prata om Anders som en objektiv betraktare. Jag tycker såklart att han är en fantastisk låtskrivare med ett unikt öra. Jag påpekar ständigt att jag inte kan förstå hur mycket talang som kan rymmas i en människa och jag förstår att det såklart lagts ner otroligt mycket tid för att vara så duktig som han är. Sicken hitmaker. Det var en av de egenskaper jag föll för från första början. Sedan vi blev tillsammans har jag fått lyssna på 100-tals 1000-tals låtar som direkt fastnat i min hjärna. Och när jag får någon låt på huvudet behöver jag gå till honom och fråga: Är det här en känd låt eller har du skrivit den?
Men för att ta bort min personliga åsikt så är han uppenbarligen så duktig att förlag velat ha med honom att göra. Anders har placerat låtar i Sverige, USA, Japan, Kina, Malaysia och Polen.
Och varje gång han fått veta detta har han såklart blivit själaglad. Nu! Nu släpper det.
Eller?
Det krävs människor på sin rätta plats, med hjärtat på rätt plats. Men de som sitter på tronen ska bara ha, aldrig ge till de som gör det verkliga jobbet. 40 % för att skicka vidare en låt till en kontakt. De som struntar i sömn för att få jobbet gjort då?
Och när de får frågan efter 8 år av väntan på pengar säger de bara att de inte vet. Att det kan ta tid. Jovisst, har märkt det.
Om man ska ta en annan väg då? Strunta i byråkratin. Hitta någon som kommit längre inom denna bransch men fortfarande har fötterna på jorden. Jo då krävs det att nån räcker ut sin hjälpande hand. Men oftast så lyser dom med sin frånvaro.
När Albin kom fick Anders ta en paus med musiken. Det fanns inte plats i kropp och själ för hans gamla kamrat gitarren. När det senare började ordna upp sig blev inspirationen och glädjen ännu större. Anders beslutade sig för att han bara skulle göra musik som gjorde honom gott.
Inte som förr, att någon ska ha en skräddarsydd-låt som skulle låta på något speciellt vis. Nu skulle låtarna få låta Anders.
Förra året var jag med i en teaterproduktion och när Anders kom och tittade föddes en idé till ett större musikprojekt.
Anders satte igång och tittade runt hur han skulle kunna möjliggöra denna idé och hittade då kulturbidrag han skulle kunna söka.
Han skrev ansökan och tog kontakt med olika personer, tyckte att allt kändes så bra eftersom hans projekt inte kunde ligga bättre "inom ramarna" för de kriterier de eftersökte.
Igår kom svaret, avslag.
Nu vill jag inte att detta ska tolkas fel och jag vill på något vis inte sänka de personer som fått detta kulturbidrag. Tvärtom: Stort Grattis!
Men motvinden är för hård nu. Anders har ansökt om diverse stipendier i åratal utan att få något.
Han har gett 110% i allt han tagit sig för. Alla leads. Alla demos. Allt.
Och igår tog det stopp. Igår såg han ingen möjlighet att orka fortsätta. Han saknade ord. Anders saknar aldrig ord. Igår grät jag mig till sömns för jag tycker det är orättvist. Att en sådan talangfull eldsjäl ska slockna. Jag låg där bredvid honom i sängen och saknade ord jag med. För vad kunde jag säga för att få honom att ändra sig?
Anders ÄR musik. Utan musiken är han halv. Jag vet inte hur många konserter han sett, tvingat mig se på tv, hur många låtar han velat att jag ska lyssna på. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara den glöd som lyser i hans ögon när han hör/gör en melodislinga som får honom att känna lycka.
Finns det någon som läser detta som vet vad det finns för olika bidrag att söka?
Nu skriver jag ut detta och hoppas inte du tar illa vid dig Anders. Jag vill bara att du ska veta att jag ville säga allt detta till dig när du låg bredvid mig i sängen igår men jag saknade ord. Nu har jag hittat dom. Älskar dig.
https://open.spotify.com/track/5xAcv1KU98BKGdQSJxsURN?si=N15xvZKFRVeyvxpVzyms1Q
Här kan ni få höra ett gammalt verk som Anders skrivit. Kanske kan det generera ett öre till skaparen, vad vet jag. DS
Med det sagt så kommer nu ett inlägg som säger emot allt jag skrivit här ovanför.
För idag har jag inget leende på mina läppar. Idag är jag ledsen, förbannad och besviken.
Jag ska berätta för er om en människa. Min människa. Han heter Anders och är mitt livs stora kärlek.
När Anders var 12 år fann han en vän. Gitarren. Och det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan den dagen kände Anders ett kall i livet. Något som gjorde honom glad, lycklig, gav trygghet och passion. Hela tonårsperioden spenderades i replokalen och därinne skapades inte bara musik utan visioner och mål. Bandet blev emellertid splittrat på grund av att medlemmarna inte hade samma målbild men för Anders fanns bara ett val. Vidare. Högre. Upp.
Vid sidan av ett "vanligt arbete" fortsatte han skapa musik, köpte sig en studio och skrev hitlåtar all vaken tid.
Anders har sedan dag ett velat bevisa att man inte ska behöva flytta till Stockholm eller New York för att arbeta som låtskrivare. Varför ska man behöva det när det nu för tiden finns dator och internet? Man kan faktiskt resa bort om man nu ska ha en session med någon låtskrivare men oftast är det ju just det här som är så smidigt.
Med alla olika personer som finns i ledet till en färdig låt är det ändå oftast omöjligt att alla ska vara på en och samma plats. Det funkar inte så. Så varför ska Anders inte kunna sitta i Kristinehamn?
Det är klart att jag inte kan prata om Anders som en objektiv betraktare. Jag tycker såklart att han är en fantastisk låtskrivare med ett unikt öra. Jag påpekar ständigt att jag inte kan förstå hur mycket talang som kan rymmas i en människa och jag förstår att det såklart lagts ner otroligt mycket tid för att vara så duktig som han är. Sicken hitmaker. Det var en av de egenskaper jag föll för från första början. Sedan vi blev tillsammans har jag fått lyssna på 100-tals 1000-tals låtar som direkt fastnat i min hjärna. Och när jag får någon låt på huvudet behöver jag gå till honom och fråga: Är det här en känd låt eller har du skrivit den?
Men för att ta bort min personliga åsikt så är han uppenbarligen så duktig att förlag velat ha med honom att göra. Anders har placerat låtar i Sverige, USA, Japan, Kina, Malaysia och Polen.
Och varje gång han fått veta detta har han såklart blivit själaglad. Nu! Nu släpper det.
Eller?
Det krävs människor på sin rätta plats, med hjärtat på rätt plats. Men de som sitter på tronen ska bara ha, aldrig ge till de som gör det verkliga jobbet. 40 % för att skicka vidare en låt till en kontakt. De som struntar i sömn för att få jobbet gjort då?
Och när de får frågan efter 8 år av väntan på pengar säger de bara att de inte vet. Att det kan ta tid. Jovisst, har märkt det.
Om man ska ta en annan väg då? Strunta i byråkratin. Hitta någon som kommit längre inom denna bransch men fortfarande har fötterna på jorden. Jo då krävs det att nån räcker ut sin hjälpande hand. Men oftast så lyser dom med sin frånvaro.
När Albin kom fick Anders ta en paus med musiken. Det fanns inte plats i kropp och själ för hans gamla kamrat gitarren. När det senare började ordna upp sig blev inspirationen och glädjen ännu större. Anders beslutade sig för att han bara skulle göra musik som gjorde honom gott.
Inte som förr, att någon ska ha en skräddarsydd-låt som skulle låta på något speciellt vis. Nu skulle låtarna få låta Anders.
Förra året var jag med i en teaterproduktion och när Anders kom och tittade föddes en idé till ett större musikprojekt.
Anders satte igång och tittade runt hur han skulle kunna möjliggöra denna idé och hittade då kulturbidrag han skulle kunna söka.
Han skrev ansökan och tog kontakt med olika personer, tyckte att allt kändes så bra eftersom hans projekt inte kunde ligga bättre "inom ramarna" för de kriterier de eftersökte.
Igår kom svaret, avslag.
Nu vill jag inte att detta ska tolkas fel och jag vill på något vis inte sänka de personer som fått detta kulturbidrag. Tvärtom: Stort Grattis!
Men motvinden är för hård nu. Anders har ansökt om diverse stipendier i åratal utan att få något.
Han har gett 110% i allt han tagit sig för. Alla leads. Alla demos. Allt.
Och igår tog det stopp. Igår såg han ingen möjlighet att orka fortsätta. Han saknade ord. Anders saknar aldrig ord. Igår grät jag mig till sömns för jag tycker det är orättvist. Att en sådan talangfull eldsjäl ska slockna. Jag låg där bredvid honom i sängen och saknade ord jag med. För vad kunde jag säga för att få honom att ändra sig?
Anders ÄR musik. Utan musiken är han halv. Jag vet inte hur många konserter han sett, tvingat mig se på tv, hur många låtar han velat att jag ska lyssna på. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara den glöd som lyser i hans ögon när han hör/gör en melodislinga som får honom att känna lycka.
Finns det någon som läser detta som vet vad det finns för olika bidrag att söka?
Nu skriver jag ut detta och hoppas inte du tar illa vid dig Anders. Jag vill bara att du ska veta att jag ville säga allt detta till dig när du låg bredvid mig i sängen igår men jag saknade ord. Nu har jag hittat dom. Älskar dig.
https://open.spotify.com/track/5xAcv1KU98BKGdQSJxsURN?si=N15xvZKFRVeyvxpVzyms1Q
Här kan ni få höra ett gammalt verk som Anders skrivit. Kanske kan det generera ett öre till skaparen, vad vet jag. DS
Kommentarer
Skicka en kommentar