Fattar ni att jag ägnat 1 1/2 timme till att skriva ett blogginlägg. Så när jag ska publicera så har datorn hängt sig. Jag har så den ska spara automatisk med jämna mellanrum men tryckte för säkerhets skull på spara ändå för att sedan starta om datorn. Tror ni något har sparats? Icke sa nicke.
Men skam den som ger sig :)
Jag känner väl lite just nu att det kan få vara nog. Nu är jag där igen. Tiden räcker inte till. Jag har massor med olika datum som bara far runt i i huvudet på mig. Saker jag inte skrivit ner i min kalender och som nu snurrar i hjärnan. Runt runt runt, likt karusellen tekoppen. Jag saknar ro helt enkelt.Gör allt för att hasa mig ikapp.
En annan sak som inte är inplanerad i kalendern är ju sjukdomar.
Vabruari står i sin fulla prakt och hälsar alla välkomna in i sjukstugan. Albin har haft 40 graders feber men nu äntligen börjar det ordna upp sig.
Det var ju ett tag sedan jag skrev sist och ni som följt oss undrar nog hur Albin har det.
Vi har varit på hjärtkoll och hjärtat såg fortfarande stabilt ut. Sjung Halleluja! Nästa operation kommer inte bli förrän han är runt 7-8 år kanske, om han inte försämras ELLER att det blir senare. Men man blir ändå själaglad varje gång det är oförändrat.
Albin har även hunnit med att ha nackspärr. Han vaknade på morgonen och kunde inte röra på huvudet. Detta hände såklart på en söndag och jag satt i telefonkö på 1177 och fick dra samma historik för 3 olika personer innan vi fick tid på vårdcentralen. Där hann vi vara i 5 min innan vi blev lotsade till barnakuten. Efter 2 timmar konstaterade läkaren att han fått nackspärr och när klockan var 00.30 och det var dags att åka hem sa Abbe: Ja nu åkej vi hem och jekej med bijar!
Dagen då Albin fick feber var en väldigt händelserik dag och jag har redan skrivit om den här en gång ikväll så det får bli ett separat inlägg om denna dag vid annat tillfälle. FÖR. JAG. ÄR. FÖR. TRÖTT.
Anledningen till att jag har svårt att känna mig tillfreds just nu är nog mycket på grund av döden. Som jag berättat tidigare kommer jag aldrig bli vän med döden och just nu har den fått tagit lite för stor plats på liten tid.
Tänk så mycket tid i mitt liv som jag ägnat åt döden. Under Albins sjukhusvistelse pratade jag med döden. Bad den vända och gå.
Förrförra veckan var vi på begravning för att ta farväl av fina Sven. Jag och Anders sjöng Himlen är oskyldigt blå efteråt i församlingshemmet och det blev en ledsam men vacker dag.
Många människor på plats och de alla var där för att deras väg på olika sätt och vis korsat Svens väg.
Så på Alla Hjärtans dag var det dags igen. Anders morfar har varit dålig länge och nu var det dags att ta farväl.
Jag har varit med när min före detta svärmor fick somna in och när vi går in i rummet där Anders morfar ligger kommer alla mina minnen tillbaka.
Rummet känns så tungt och min talförmåga är nästan helt borta.
Så sitter vi där tillsammans.
Vi vet inte om det återstår sekunder, timmar eller dagar men vi vet att han inte kommer att överleva detta. Döden är verkligen svår.
Vi blir så stolta över Albin. Det är precis som att han förstår att det inte passar att vara högljudd eller grinig. Och efter ca 2 timmar när det är dags att gå säger Albin: Hejdå Gottfried! ( Albin heter Gottfried i mellannamn pga Anders morfar) Då känns det så i hjärtat. Dagen efter släppte han taget.
Det blir skönt att du slipper allt det onda nu.
Kanske du träffar Sven däruppe, då kan ni plocka kantareller tillsammans och dela med er av alla äventyr ni varit med om, de har varit många.
Hade tänkt dela med mig av så mycket mer men nu är det dags att sova. Innan jag säger hejdå skickar jag en varm kram till mina nära och kära som är sjuka just nu, krya krya!
Sedan har jag äntligen startat en youtube-kanal som jag skulle bli jätteglad ifall ni ville följa! Jag kommer hänga på youtube en hel del framöver.
Första inlägget blev väldigt spontant oredigerat men med mycket hjärta.
Ni kan följa mig HÄR!
Sedan är jag såklart nyfiken på hur er VABRUARI sett ut! Hur har det gått för er?
Jag känner verkligen att det vore så otroligt mysigt med lite egentid för mig och Anders. Känns som vi behöver det nu mer än nånsin.
Ta hand om varandra! puss
Foto: www.photobjorn.se
Men skam den som ger sig :)
Jag känner väl lite just nu att det kan få vara nog. Nu är jag där igen. Tiden räcker inte till. Jag har massor med olika datum som bara far runt i i huvudet på mig. Saker jag inte skrivit ner i min kalender och som nu snurrar i hjärnan. Runt runt runt, likt karusellen tekoppen. Jag saknar ro helt enkelt.Gör allt för att hasa mig ikapp.
En annan sak som inte är inplanerad i kalendern är ju sjukdomar.
Vabruari står i sin fulla prakt och hälsar alla välkomna in i sjukstugan. Albin har haft 40 graders feber men nu äntligen börjar det ordna upp sig.
Det var ju ett tag sedan jag skrev sist och ni som följt oss undrar nog hur Albin har det.
Vi har varit på hjärtkoll och hjärtat såg fortfarande stabilt ut. Sjung Halleluja! Nästa operation kommer inte bli förrän han är runt 7-8 år kanske, om han inte försämras ELLER att det blir senare. Men man blir ändå själaglad varje gång det är oförändrat.
Albin har även hunnit med att ha nackspärr. Han vaknade på morgonen och kunde inte röra på huvudet. Detta hände såklart på en söndag och jag satt i telefonkö på 1177 och fick dra samma historik för 3 olika personer innan vi fick tid på vårdcentralen. Där hann vi vara i 5 min innan vi blev lotsade till barnakuten. Efter 2 timmar konstaterade läkaren att han fått nackspärr och när klockan var 00.30 och det var dags att åka hem sa Abbe: Ja nu åkej vi hem och jekej med bijar!
Dagen då Albin fick feber var en väldigt händelserik dag och jag har redan skrivit om den här en gång ikväll så det får bli ett separat inlägg om denna dag vid annat tillfälle. FÖR. JAG. ÄR. FÖR. TRÖTT.
Anledningen till att jag har svårt att känna mig tillfreds just nu är nog mycket på grund av döden. Som jag berättat tidigare kommer jag aldrig bli vän med döden och just nu har den fått tagit lite för stor plats på liten tid.
Tänk så mycket tid i mitt liv som jag ägnat åt döden. Under Albins sjukhusvistelse pratade jag med döden. Bad den vända och gå.
Förrförra veckan var vi på begravning för att ta farväl av fina Sven. Jag och Anders sjöng Himlen är oskyldigt blå efteråt i församlingshemmet och det blev en ledsam men vacker dag.
Många människor på plats och de alla var där för att deras väg på olika sätt och vis korsat Svens väg.
Så på Alla Hjärtans dag var det dags igen. Anders morfar har varit dålig länge och nu var det dags att ta farväl.
Jag har varit med när min före detta svärmor fick somna in och när vi går in i rummet där Anders morfar ligger kommer alla mina minnen tillbaka.
Rummet känns så tungt och min talförmåga är nästan helt borta.
Så sitter vi där tillsammans.
Vi vet inte om det återstår sekunder, timmar eller dagar men vi vet att han inte kommer att överleva detta. Döden är verkligen svår.
Vi blir så stolta över Albin. Det är precis som att han förstår att det inte passar att vara högljudd eller grinig. Och efter ca 2 timmar när det är dags att gå säger Albin: Hejdå Gottfried! ( Albin heter Gottfried i mellannamn pga Anders morfar) Då känns det så i hjärtat. Dagen efter släppte han taget.
Det blir skönt att du slipper allt det onda nu.
Kanske du träffar Sven däruppe, då kan ni plocka kantareller tillsammans och dela med er av alla äventyr ni varit med om, de har varit många.
Hade tänkt dela med mig av så mycket mer men nu är det dags att sova. Innan jag säger hejdå skickar jag en varm kram till mina nära och kära som är sjuka just nu, krya krya!
Sedan har jag äntligen startat en youtube-kanal som jag skulle bli jätteglad ifall ni ville följa! Jag kommer hänga på youtube en hel del framöver.
Första inlägget blev väldigt spontant oredigerat men med mycket hjärta.
Ni kan följa mig HÄR!
Sedan är jag såklart nyfiken på hur er VABRUARI sett ut! Hur har det gått för er?
Jag känner verkligen att det vore så otroligt mysigt med lite egentid för mig och Anders. Känns som vi behöver det nu mer än nånsin.
Ta hand om varandra! puss
Kommentarer
Skicka en kommentar