Vi måste få ett lyckligare slut

Inte ofta jag skriver här längre men nån gång ibland blir det en uppdatering. Försöker lägga allt fokus på min bok så den någon gång ska bli klar. Det känns viktigt. Det känns rätt. 

Men nu ville "dagboksfingrarna" göra sig en anteckning och här ligger jag nu. 

Vi har haft rätt jobbiga veckor fram och tillbaka. Det är mest ditt bråck som spökar och vi blir ständigt påminda om gamla känslor. Så fort vi inte får in det ska vi åka till akuten och knepet att få in det är tålamod. Det där tålamodet är inte så stresståligt tyvärr. Får vi inte in det på tio minuter börjar tankarna vandra över till vad som händer om vi inte får in det. Ambulans till Göteborg och akut operation. Vi har varit till barnakuten och din pappa fick in det just innan du skulle få lugnande. 

I lördags var din mamma ute på partaj. Hade riktigt skoj med gamla arbetskamrater och lika mycket som jag uppskattar vanliga saker mer, uppskattar jag tydligen dansgolvet med samma spirit. Men strunt i samma om jag står längst fram ochdansar för glatta livet, någon måste ju göra det också och vad gör det om hundra år? Dessutom var det häng i vår pool när jag tragglat mig hem så jag fortsatte umgås med vänner inpå morgonkulan. Därför kändes det kanske än mer hopplöst när jag vaknade (på tok för tidigt) av din pappa som sa att du inte mådde bra. Närmare 40 graders feber och knappt någon ork. Det fick bli ett besök till jourmottagningen för prover. Läkaren sa att du hade mycket vax i örat men halsproverna var bra och vi åkte hem med Kåvepenin. Dagen efter var vi där igen för snabbsänka och denna läkare sa att örat såg okej ut men du var röd i halsen. Han ringde Karlstad och de tyckte vi skulle fortsätta kuren ut. 

Idag har vi varit där igen och din sänka har gått ner men ligger på 70. Vi ska dit igen på fredag. Du har blivit mycket bättre och är feberfri nu. I morgon blir det Karlstad för titt på dina ögon. 

Albin- du är ett såkallat "riskbarn" som läkarna så fint säger. Och just nu känns det tungt. För varje gång du blir sjuk, som de flesta 2-åringar blir, kan vi aldrig lugna oss med en vanlig "diagnos". Det blir alltid ett steg längre. Varför är du sjuk? Är det bråcket? Är det hjärtat? Eller är det vanlig förkylning? 

Oftast tycker jag det är skönt att du blir tagen på allvar. (Alltid i många aspekter) Men det kommer en tid då känslorna blir för svåra. Och den perioden står nu vid vår dörr beredd att få komma in. Eller ja, den har redan smugit sig in. Föräldrar är ALLTID oroliga för sina barn. Herregud, det är väl bland de främsta uppgifter vi har här i livet. Men ibland blir känslan för jobbig. När den tar över livet. 

Och det drabbar såklart inte bara oss. Våra familjer blir ju också oroliga på nytt. Jag skulle nästan vilja påstå att de är mer oroliga än vi ibland. För att inte tala om älskade Meja. Tänk för 2 veckor sedan när vi var på bio med henne, hade lämnat Abbe med farmor och faster. Vi hade pratat om att vi skulle fråga farmor om Abbe kunde sova över och vi 3 skulle åka hem, bada och gå på restaurang. Så slutar kvällen med att vi får ta med Abbe till barnakuten. Meja fick sova över hos farmor och det är såklart mysigt men det blev inte riktigt som vi tänkt. Besvikelse och oro såklart.

Och när man sitter i rummet på sjukhuset och går igenom symptom och vi nästan är klara med samtalet. Så säger jag: ja, vi är ju lite oroliga pga hans hjärta. Och så drar karusellen igång med nya tag. 

Jag ska äntligen ha mitt första möte med min prematur-cirkel jag startat, det kommer bli riktigt skönt att få höra deras historier och synpunkter på saker och ting. Jag är säker på att jag kommer bli klokare.

Något fantastiskt var jag med om i onsdags. Jag gick på teater med min vän Felicia och eftersom älskade Therese stod på scenen, var många neo-sköterskor där och tittade på henne. Neo-sköterskor som tog hand om oss när vi bodde på sjukhuset. Och det var en otroligt varm känsla som infann sig hos din mor kan jag säga. Ja, jag började ju såklart gråta för det var så fantastiskt att få se dom igen. Och nu på ett annat ställe än sjukhuset. De såg lite förvånade ut men om ni läser detta vill jag att ni ska veta att i mina ögon är ni de som varit med och räddat min sons liv. Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. 

 

Har hört en fågel viska i mitt öra att vi är med i Hemmets Journal i morgon min älskling. Det blir spännande att läsa. 

Min sista tanke ikväll går till en liten kille som till sist inte orkade kämpa mer. Mina tankar går till dig och din familj. 

Ta hand om varandra därute. 

Puss och kram