En elegi för alla sorger den där hösten handla om

Albin.

Imorgon kommer mormor och hälsar på! Hon ska följa med på rytmik med oss och sedan spendera hela dagen här i krillehöla. Ska bli så mysigt! På kvällen var det tänkt att mamma och pappa skulle gå på det beryktade musikquizet men vi hittar ingen barnvakt så vi får nog strunta i det, om du inte vill med förstås:) 

I morgon är en speciell dag. 4 november.

För exakt ett år sedan började hela denna karusellen rulla. En vanlig dag med tvätt och inbokat MVC besök som skulle sluta med jobb. Istället slutade det med ultraljud, panik, två sprutor i låret och ambulans till Uppsala. Och gråt. SÅ MYCKET GRÅT! Att du inte mådde bra. Att jag tydligen inte mådde bra. Ovissheten. Modet att fråga om du kommer överleva. Och oron när jag inte fick något definitivt svar. Ja, den där dagen för ett år sedan är verkligen en dag jag aldrig kommer att glömma. Hur senil jag än kommer bli. Och jag trodde av slutet av den dagen, att detta skulle vara den värsta dagen i mitt liv. Det är tur man inte sitter med facit i hand...

Herregud, ett år sedan. Jag känner hur känslorna kommer ifatt mig. Nästan som att jag är rädd för att något ska hända igen. Men så är det ju såklart inte. Men det hände något med mig den där dagen. Förutom känslan att känna mig så liten och svag, började samtidigt överlevnadsinstinkten i mig att växa. Och det är något jag aldrig upplevt tidigare och antagligen aldrig skulle fått uppleva heller. För det har verkligen hjälpt mig att känna mig stark i mig själv. Jag tror ändå att andra la märke till det tidigare än jag själv. I sättet jag skrev på. Så många fina människor som skrivit att jag är så stark. 

Och jag fattade ingenting. Vaddå, jag känner mig som den minsta lilla lort som gått i ett par skor. Men när det inte finns något annat alternativ än att vara stark, då är man det helt enkelt. Och då kvittar det hur många dagar jag gråtit av förtvivlan och känt att livet kännts hårt. Det är efter gråten som styrkan kommer. Att inte ge upp. Att försöka se det positiva. Småsaker spelar inte längre någon roll. 

Så tack mitt barn. Tack för att jag fick känna min inre styrka. Tack för att du valde mig. Och tack för att du inte väntade 28 år som din mamma, utan visade din inre styrka från ditt första andetag. Min idol. Min hjälte. Min Albin.